Philip Botström föddes i Colombia. Han kom till Sverige som spädbarn och växte upp i Filipstad i Värmland. Det politiska intresset kom inte hemifrån. Hans föräldrar var varken politiskt eller fackligt engagerade. Det var istället andra saker som väckte intresset. Rasism, homofobi och bristande stöd i skolan präglade uppväxten.
– Jag var nog den enda mörkhyade och öppna HBTQ-personen i staden. Jag gick runt och var förbannad utan något sätt att kanalisera ilskan.
För att få ett utlopp gick han med i SSU 2006. Men det var först tre år senare han blev aktiv medlem. Efter finanskrisen 2008 var framtidstron låg och många i hans närhet blev arbetslösa. En stor anledning till att valet föll på just SSU var enkelt, dem var de enda som kom till hans gymnasieskola.
– SSU var de enda som brydde sig om oss. Hade något annat förbund kommit dit hade det kunnat bli dem istället. Det sätter fingret på hur viktigt det är att finnas i hela landet. På mindre orter är alternativen färre, även om behovet är som störst.
Att ungdomsförbunden har ett folkbildande syfte är något Philip Botström vill framhålla. Man lär unga hur man kan påverka i en demokrati och vilka rättigheter och skyldigheter man har.
– Det är en väg in i politiken och demokratin för unga som tycker och tänker, men kanske inte har en färdigformulerad åsikt. Vi fostrar medlemmar som kommer bli framtidens makthavare och den folkbildande insatsen är unik.
Ungdomsförbunden ger också utrymme för visioner och tankar kring framtiden. Samtidigt menar att man är väldigt viktiga för moderpartierna.
– Vi är som en blåslampa. Vi kräver hela tiden mer och att det ska gå snabbare.
Han beskriver en vardag som innehåller en stor variation. Möten med unga och möten med makthavare. Besök i en fabrik och besök på en gymnasieskola.
– Jag kan träffa gymnasieelever som berättar om sina tankar och synpunkter för att sedan åka och träffa utbildningsminister och lyfta samma frågor.
I coronatider sköts i princip allting digitalt. Föreläsningar, bokklubbar och studiecirklar sköts för tillfället via länk. Nu har man även dragit igång andra initiativ där man ger digital läxhjälp till ungdomar och ringer äldre partimedlemmar för att se om man kan hjälpa till med något.
– Det kan vara att hjälpa till att handla eller bara prata en stund.
Det är just att det finns mycket att göra i förbundet som han trycker på. Allt för att fördjupa ditt intresse för vissa frågor. Och det är inte alltid uppenbart att man är i ett politiskt förbund.
– Ibland har vi FIFA-turnering och ibland lanar vi och pratar politik samtidigt. Det handlar om att förena intressen och inte bara prata ideologi hela tiden.
Tjugofyra år gammal blev Philip Botström vald till förbundsordförande. Han har två olika teorier om varför åldern på medlemmar har gått ned. Den första, snälla versionen som han beskriver den, handlar om att de politiska partierna har blivit bättre på att släppa fram unga personer. Den andra teorin är lite mer självkritisk.
– Ungdomsförbunden har det svårare att vara relevanta för sina medlemmar. Tretton- och trettioåringar är väldigt olika och det blir svårt att härbärgera alla. För bara tio, femton år sedan var det annorlunda.
När hans nuvarande mandatperiod går ut 2021 så har han suttit sex år. Men trots att tidigare SSU-ordförande historisk har fått toppjobb inom politiken är det inte främst dit hans blick går.
– Som det ser ut nu skulle jag gärna uppfylla en tidigare dröm och bli polis. Sedan vill jag gärna fortsätta inom politiken men kliva ner i ansvarsnivå.
Att det skulle finnas för många politiker som inte har haft ett ”vanligt” jobb tycker Botström är fel sätt att se på saken. Det handlar enligt honom inte om hur många olika jobb du har haft, även om han tror att många gärna ser folkvalda med arbetslivserfarenhet.
– Det viktiga är att det finns en bredd och mångfald bland politiker. Jag vill se politiker med både akademisk bakgrund och inom tung industri. Det ska finnas olika vägar in i politiken.
Philip Botström tror att många unga har en felaktig bild av partipolitiken och att många därför enbart engagerar sig i hjärtefrågor som klimatet eller jämställdhet. Han menar att många ser partipolitiken som grå och trög. Och att som medlem måste man representera allt partiet gör. Men problemet ligger hos ungdomsförbunden, inte ungdomarna.
– Det är ett problem att vi inte lyckas brygga in engagerade ungdomar och vara ett alternativ för dem. Vi måste bli bättre på att opinionsbilda och lyfta frågor.
Samtidigt är han tydlig med att för att få en chans att påverka politiken på riktigt så räcker det inte med att opinionsbilda. Då ska man gå med i ett parti.
– Ska man gå från ord till handling krävs ett hantverk och kunnande. Det är medlemmarna som avgör vad Socialdemokraterna går till val på.
