Amir Taofik, 24, bor i Malmö med sin pojkvän. I dag lever han ett liv han bara kunde drömma om som barn. Amirs uppväxt präglades av den hederskultur hans föräldrar tog med sig från Irak. En kultur där det vackra och det rika visas upp, där bröllopet – äktenskapet mellan mannen och kvinnan – är den viktigaste traditionen och där det finns krav på att familjens intressen alltid ska sättas framför de egna.
– Det är kulturen som styr hur vi ska leva. Om det är något som gör att familjen ser dålig ut, vill man ha bort det. Att vara gay är en sådan sak, berättar Amir.
Många unga hbtq-personer som lever i familjer med hedersnormer i Sverige döljer sin sexuella läggning. Det beror på att många som kommer ut riskerar att få påtryckningar att förändra sig eller lämna familjen, eftersom det inte är accepterat inom kulturen. Det visar en ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.
Redan när Amir var tio år gammal, visste han att han var homosexuell. Han visste också att hans familj aldrig skulle gå med på det. Hemma pratades det inte om homosexualitet. Istället lärde hans pappa honom om kärnfamiljen och äktenskapet mellan en man och en kvinna.
– Min pappa har alltid förväntat sig att jag, som hans enda son, ska vara hans stolthet. Nästa “mannen i huset”. Men det var en norm som var omöjlig för mig att leva upp till.
Eftersom Amir förstod att han inte både kunde vara gay och ha en god relation till sin familj, dolde han sin sexualitet för dem. Han visste att han skulle vara tvungen att välja om han kom ut. Därför höll han sig borta från familjen för att inte råka avslöja sin hemlighet.
– Jag tänkte att det fanns en större risk att de skulle ställa frågor om mina intressen och om vad jag ville göra med mitt liv om jag var hemma. Och det kunde de ju inte få veta.
Att våga berätta för andra
Enligt rapporten från MUCF, har många unga hbtq-personer som lever i en hederskultur svårt att prata om vad de upplever även med andra utanför familjen. Det gör att många mår ännu sämre och vissa ser sig själva som orsaken till problemet.
Men Amir menar att han hade tur. I den svenska skolan, där det fanns andra värderingar och en annan kultur, lärde han sig att det är coolt att vilja gå sin egen väg i livet. Skolan blev en frizon för Amir, där han kunde prata öppet utan att behöva dölja vem han var. I hans skola gick inte heller någon från hans familj eller släkt, eftersom det var en skola för döva.
– Att vara döv var en flykt för mig. Den döva världen är så långt bort från den hörande – långt bort från min familj. Om jag hade gått i en vanlig skola med mina släktingar, vet jag inte hur det hade gått.
Men att berätta hur han mådde var fortfarande svårt för Amir, som hade lärt sig i kulturen att man inte får visa sig svag.
– Även om jag hade mina vänner så behövde jag stå på mina egna ben. I andra saker hade jag familjens stöd, men inte i detta. Därför fick jag stänga av mina känslor för att det inte skulle bli för jobbigt.
