”Jag var tvungen att gå en bakväg och bäras ned på scenen”

Maya Hultman, 20, är allkonstnär. Hon skriver böcker, pjäser och krönikor. Hon fotar, illustrerar och filmar dokumentärfilmer. Just nu skriver Maya på en självbiografisk bok som handlar om hur det är att leva med funktionshinder, npf-diagnoser och psykisk ohälsa. Ett kapitel i boken handlar om hur det är att vara konstnär och funktionsvarierad.

Skrivandet har varit ett intresse länge, redan när Maya var nio år drömde hon om att skriva och publicera en bok. När Maya var 13 år hade hon sitt första fotovernissage, då ställde hon ut fotografier på bilar hon tagit på väg till skolan.

Under Prideveckan 2022 ställde Maya ut fotoserien Let me be perfectly queer. I projektet fotade och intervjuade hon unga hbtq-personer, en fråga hon brinner för då hon själv är ung och bisexuell. Fotografierna är tagna underifrån vilket är ett medvetet konstuttryck då Maya sitter i rullstol och subtilt vill visa för betraktaren att mångfald kan ta sig uttryck på flera olika sätt.

Men kulturbranschen är långt ifrån anpassad för kulturutövare i rullstol. Maya fotar helst analogt och vill därför ha tillgång till ett mörkrum.

– Men alla mörkrum ligger i källare. Det är frustrerande för jag vill ha ett eget jävla mörkrum. Men ingen bryr sig om att jag som inte kan ta mig ned i en källare också vill jobba i mörkrum. Jag hade kunnat betala flera tusen kronor för att få ha ett mörkrum där jag kommer in med rullstol, men det finns inte, säger Maya.

Rullstolsburna i publiken behövde också bäras ned för en trappa

Även i teatervärlden har Maya mött på bristande bemötande på grund av sin funktionsvariation. 2023 lästes Mayas pjäs Om jag vetat hur trygghet känns upp på Unga Klara. Pjäsen är självbiografisk och handlar om hur det är att vara ung och beroende av personlig assistans, om vad Mayas utmaningar innebär men också vad som är hennes möjligheter. Den är tung men också humoristisk, berättar Maya. Men Maya vill gärna sätta upp pjäsen som en teater. Innan samarbetet med Unga Klara var hon på väg att sätta upp sin pjäs på en amatörteater, men valde att avbryta samarbetet.

– Jag hittade ingen skådespelare som satt i rullstol. Så teatern sa att jag skulle spelas av en person utan funktionsvariation som inte satt i rullstol eller hade cp. Så personen skulle härma mina rörelsemönster. Det kändes jättefel. Dessutom var jag tvungen att gå en bakväg varje gång jag skulle in i lokalen och sedan bäras ned på scenen eftersom lokalen saknade ramp. Rullstolsburna i publiken behövde också bäras ned för en trappa för att kunna se pjäsen, säger Maya.

Maya tyckte att det kändes fel att fullfölja processen.

– För hela pjäsen handlar om att göra samhället mer tillgängligt för folk i rullstol. Då känns det fel att vissa i publiken inte ens kommer kunna komma ned från trapporna utan att bli burna.

Myndigheten Kulturrådet skriver på sin hemsida att ”I Kulturrådets uppdrag ingår att alla ska kunna ta del av och utöva kultur oavsett funktionsförmåga”. Lars Göran Wadén sitter i Kulturrådets samråd men jobbar också med frågor om tillgänglighet på organisationen DHR, som står för Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet. Han berättar att det är många scener runt om i landet som inte är anpassade för rullstolsburna kulturutövare.

– Kulturrådets slogan är att kultur ska vara för alla. Men kultur utövas tyvärr oftast i gamla lokaler. Lokaler som är byggda då andra regelverk fanns, därför finns en hel del brister. Ett annat problem är att kulturutövarna inte äger lokalerna själva och hyr in sig i lokalerna. Då har de inte makten över miljön utan det är upp till fastighetsägarna att fixa hissar eller ramper, säger han till Läget.

Lars Göran Wadén menar att det inte är okej.

– Vi i DHR tycker att det är förnedrande att släppas in en bakväg. Så att bäras in på scen är inte okej någonstans. Så ska det inte vara i någon lokal. Men det är också farligt, tänk om man tappar personen, säger han.

Trots motgångar som Maya har mött i kulturbranschen säger Maya att hon fått erkännande som en duktig konstnär. Bland annat uppskattade många uppläsningen av hennes pjäs på Unga Klara. Framöver har hon mycket för sig. Hon ska skriva klart boken, jobba på ett globalt fotoprojekt om graffiti, street art och muralers plats i samhället och nu i slutet av veckan ska hon söka en skådespelarutbildning. Maya berättar att det saknas unga skådespelare med funktionsvariationer.

– Så jag ska gå en ettårig skådespelarutbildning. Mest så jag kan spela mig själv i min pjäs om den sätts upp någon gång, säger hon.