Personalgymmet har blivit skyddsutrustningsfabrik

Måndageftermiddag. Läget når Inger Eriksson, 49, på telefon precis innan hon ska gå av sitt första pass som volontär på Södersjukhuset i Stockholm.

Hur känns det efter första dagen?

– Jag är trött. Jag är jättetrött men glad, skrattar Inger.

– Det har varit fantastiskt, jättefint arrangerat och bra drag. Det är god stämning, folk jobbar, vi är här för att jobba. Vi har gröna hättor på huvudet och tvättar och spritar händerna ofta.

Egentligen skulle Inger Eriksson börjat ett nytt jobb nu i april, men innan hon hann skriva på avtalet så blev anställningen uppskjuten på grund av det nya coronaviruset.

– Jag stod där och blev plötsligt väldigt arbetslös och kände direkt också frustrationen. Herregud, här sitter jag på avbytarbänk som ju har så mycket som helst att ge, men ingen sjukvårdsutbildning.

När en vän till henne som jobbar på Södersjukhusets HR-avdelning la upp ett inlägg i sociala medier om att de sökte volontärer frågade Inger om hon kunde hjälpa till. Det är så det kommer sig att hon veckan ut ska stå och tillverka skyddsförkläden till sjukvårdspersonal.

Första dagen på Södersjukhuset började med en intervju av Sveriges Radio som var där på besök och sedan drog arbetet igång. Inger förklarar över telefonen att hennes uppgift idag var att stå och klippa polyetenplast till långärmade skyddsförkläden. Sju dubbla lager av plasten läggs på ett bord där volontärerna klipper utefter en mall. Det blir 14 plastförklädesdelar som skickas vidare till nästa arbetsstation där andra volontärer limmar ihop förklädena.

Volontärerna går direkt från receptionen till en egen del av sjukhuset, inne på det som vanligtvis är personalens gym.

– Vi är inte ute och vandrar på sjukhuset och jag tror att det är mycket mindre människor här än det är i vanliga fall. Besök är inte tillåtet och det finns vakter och information överallt.

Totalt var de 14 volontärer idag, och enligt Inger är det blandade åldrar, från killar i övre tonåren och uppåt i åldrarna. Personal från sjukhuset har också omfördelats från sina vanliga uppgifter och jobbar med volontärerna.

Hade du gjort detta om du hade haft ett jobb just nu?

– Hade jag haft ett heltidsjobb så hade det såklart varit svårt. Då är man ju upptagen nästan alla timmar. Men det ligger nära till hands för mig att försöka se hur jag kan hjälpa till. Om inte annat kan det ju vara att man tar hand om sin egen familj och ser till att alla tänker sig för och håller sig inne och friska.

Det finns många sätt man kan hjälpa till på. Nästa vecka ska Inger börja på det nyöppnade fältsjukhuset på Älvsjömässan, strax söder om Stockholm, där hon kommer att hålla i krissamtal med anhöriga. Inger är utbildad beteendevetare och har tidigare jobbat som bland annat samtalscoach och just med krissamtal.

Uppdraget på fältsjukhuset går ut på att prata med anhöriga vars familjemedlemmar har avlidit. På grund av de många restriktionerna har man ofta inte fått träffa sina anhöriga som gått bort och läkare och sjukvårdspersonal har inte tid att föra långa samtal. Då är tanken att Inger ska finnas där för att backa upp och svara på frågor.

– Det handlar om att vara närvarande och känna efter att man orkar, det kan ju bli jättetufft. Men det känns också viktigt, säger Inger och pausar.

– Det känns viktigt att få vara delaktig.

När passet på Södersjukhuset är slut ska Inger ta bilen hem till Trångsund.

– Jag känner mig lite mör nu, så det ska bli skönt att få packa ihop och åka hem. Men i och med att livet är så lugnt och långsamt nu känns det okej. När allt annat är avblåst så kan man ju verkligen bara åka hem, ta en promenad och sen vila.

Inger berättar att hon tror att hon äntligen lyckats skrämma sin mamma, 82 år, till att stanna hemma. I helgen ska de fira Ingers födelsedag via videochatt och Inger har beställt mat åt de båda på varsitt håll.

Du fyller alltså 50 nu i helgen? Grattis!

– Jag skulle göra det, men i och med att jag inte kommer få fira så tänker jag att jag fortsätter vara 49 tills jag får fira ordentligt. Det är väl okej? Jag vill fira när det känns bra igen! Till hösten kanske? Jag har ingen aning, men jag tänker fortsätta vara 49 tills allt är okej.