Unga om livet med ARFID: ”Jag äter för att leva”

Den 2 juni är det internationella dagen mot ätstörningar. I år riktas uppmärksamhet mot ARFID - undvikande restriktiv ätstörning.

Nova Fins, 20, har levt med ARFID sedan barndomen.

– Jag äter inget jag inte är helt säker på. Jag är rädd för att sätta i halsen eller vara allergisk mot maten, berättar hon.

Hon tränade elitgymnastik som barn. Men när hon var elva sker en olycka. När hon ska göra en dubbelvolt på en trampolin släpper hon ut i luften. Hon landar hårt och tappar andan.

– Efter det började jag oroa mig när jag skulle äta. Jag tänkte: ”Tänk om jag är allergisk mot det här?” Och så valde jag bort fler och fler livsmedel.

Maten väckte panikångest

Nova undviker mat med ”skal” eller som känns svåra att svälja – som paprika, gurka och korv. Baljväxter och nötter går bort helt. I flera år åt hon bara tre rätter: köttbullar, risgrynsgröt och pannkakor. Samma mat, varje dag.

– Många tror kanske att deras barn bara är kräsna eller “picky eaters”. Folk förstår inte att det är ett riktigt problem.

När hon började gå ner i vikt sökte hennes föräldrar hjälp. Hon fick diagnosen panikångest och började gå i KBT – kognitiv beteendeterapi – där hon gradvis exponerades för maten hon var rädd för.

– Behandlingen hjälpte men jag har fortfarande ångest kopplat till mat, särskilt på kvällarna. Jag önskar att det fanns tydligare riktlinjer för hur man kan bearbeta det.

Nu har det gått nästan 10 år. Även om hon fortfarande undviker en del mat, äter hon mer varierat. Men det går fortfarande i perioder. I mars vände hon sig återigen till vården. Hon hade läst om ARFID på internet och kände igen sig.

Att leva med ARFID

Nova väntar nu på att få behandling för ARFID. Till hösten ska hon börja plugga. Hon berättar att hon alltid planerar inför sociala sammanhang. Ibland äter hon innan hon ska på middag. Men det hindrar henne inte från att gå på middagar och spendera tid med sina vänner.

– Jag har anpassat mitt liv efter ätstörningen. Men till slut tappar man intresset för mat också. Det är inte kul att äta, jag äter för att leva.

Oscar Brus, 20, har levt med ARFID hela livet. Redan som nyfödd vägrade han äta. I skolan försökte vuxna tvinga honom att äta skolmaten – men det handlade aldrig om att hans vilja.

Kroppen säger ifrån

– Jag har aldrig kunnat äta det som serverats. Ibland är det smaken, konsistensen, lukten eller bara hur maten ser ut. Men det kan också vara att kroppen säger ifrån.

Han tycker att det är viktigt att ta barn som har det svårt med maten på allvar. Det är jobbigt och pinsamt att vara den som kräver specialkost.

Maten kändes som tvång

När Oscar var barn åt han nästan bara pasta, utan tillbehör. Inte ens “barnvänliga” rätter som korv och potatis gick ner.

– Jag har alltid ätit för att man måste. Jag tror aldrig att jag har känt glädje till mat. Godis och chips är väl gott. Men mat har mer känts som ett tvång.

När Oscar var tretton fick han diagnosen selektiv ätstörning – som ARFID kallades. Han fick ett förslag på ett kostschema, men ingen annan behandling.

Tävlade i styrkelyft

De senaste åren har han förlikat sig med sin restriktiva ätstörning. Han berättar att det blivit lättare, att han vågar testa ny mat och känner på sig när han inte kan äta någonting.

– Jag känner mig mer manad att testa sånt som luktar och ser gott ut. Men jag har en rädsla för att kräkas. Ibland känner jag direkt att ”om jag äter det här kommer jag kräkas”.

Under gymnasiet tävlade han i styrkelyft. Då blev det en extra utmaning med hans diagnos. När man tränar mycket krävs en bra kosthållning för att bygga muskler.

– Det är en sport där man måste ha koll på vikten. Då jämför man sig med andra. Och det kan trigga andra ätstörningar också.

”Kyckling och pasta kommer man långt på”

Idag pluggar han i Lund och tycker det är skönt att bestämma själv över vad han äter. Trots att studentbudgeten kan vara snål står ofta samma sak på menyn:

– Friterad kyckling och ris funkar alltid. Och någon god sås till. Kyckling och pasta kommer man långt på.

Magdalena Jansson är specialistpsykolog och enhetschef för digital vård vid Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ).

– Vi behandlar ARFID främst med behandlingsmetoden KBT-AR, som enligt den forskning som finns är det en behandlingsmetod som har lovande resultat.

Till skillnad från med andra ätstörningar arbetar man inte med rädsla för viktuppgång eller kroppskomplex. SCÄ planerar att sätta ihop ett behandlingsteam som specialiserar i ARFID.