Kon är helig. Ålen är satan. Katten är Gustaf. Hästen är kompis.

Det finns en till synes okuvlig trygghet i att etikettera det mesta i samhället, men få branscher gör det så bokstavligt som matbranschen. KRAV, eko, svanen och listan fortsätter. Men folksjälens oskrivna märkningar för ätbart och inte ätbart framstår som lika självklara.

Det står klart för oss att vissa saker äter vi bara inte och några följdfrågor på det ställs sällan. Jag talar nu inte om religiösa betingelser så som kosher eller att avstå från fläsk eller nöt, utan det som endast kan härledas till ganska fristående värderingar.

Måltidsforskaren Richard Tellström förklarade nyligen i en intervju med Läget att det är tre teman som dikterar vår matkultur – värderingar, politik och ekonomi. Men utifrån dagens samhälle, där en avokadotoast bara är meter bort även i den mörkaste av december, ser jag värderingarna som ett privilegium möjliggjort av ekonomi och politik. I en värld som genomgått industrialisering och urbanisering och med allt vad de innebär är möjligheterna att låta ens kosthållning styras av värderingar godare än någonsin, eftersom matens samhällsfunktion inte längre bara är att mätta familjer.

Kan man välja bort att äta Black Beauty så gör man det.

Om fermentering och ölbryggande är trendstyrt så är vår köttkonsumtion styrd av sentimentalitet och moral. De som avstår från kött lever efter en tydlig moral, men de som äter kött lever sannolikt efter en mindre tydlig moral. Inte för att de äter kött överhuvudtaget, utan för att det spelar väldigt stor roll vilket djur köttet har suttit på.

Folksjälens kosthållning

Om vi alla skulle börja äta Black Beauty och hans hästvänner då? Hästnäringens nationella stiftelse (HNS) rapporterar att 24 procent av svenskarna skulle äta häst oftare om det var tillgängligt. Så hur kan det inte vara tillgängligt i vårt avlånga hästvurmande land? Ja, det måste väl vara just vurmen. Som Richard Tellström säger:

– Det är samma princip som i alla matkulturer. Vi har bestämt en definition på vad som är ätbart, och där ingår inte hästar. Det hade lika gärna kunnat vara avokado eller bladspenat. Ett annat bra exempel är alger. Trots att det alltid har funnits nära oss har vi inte definierat det som ätbart.

Det är kanske inte mer komplext än så. Vi kan alltså moralonanera hur mycket vi vill, men när allt kommer omkring är det för karnivoren mest något man bestämt – att vissa djur äter man och andra inte.

Ska vi äta kor? Jadå, burgare.

Fladdermöss? Nej, uppenbar smittorisk.

Hästar? Nej, det är en kompis numera, även om svensk lag kategoriserar det som som ett livsmedelsproducerat djur.

Bäver? Har vi beslutat om det ännu?

Döden kommer till oss alla

Men så händer det oundvikliga. Pollen dör. Kolar, driftande in i evigheten för att aldrig komma tillbaka. Medvetandet är släckt. Det är över, finito, och det vi lämnas med är 650 kilogram ben, kött, blod och en avslutad relation. Och vad ska man göra. En dag ligger Victory Tilly där avlivad. Han var ju världens snabbaste travhäst en gång. Är det värdigt denna legend att skickas till slakten? Det beror ju såklart på vem du frågar. Det är nog inte så många som skulle känna att det är humant att skicka Mamma Mu till slakten.

Men om stora delar av samhället nu har kommit fram till att vi ändå ska äta kött samtidigt som vi ska värna planeten – är det då rimligt att blunda för att det är mycket kött som får gå till spillo när Maharajah dör? Moraliskt får väl svaret bli nej. Vad är egenvärdet i att begrava en häst för att den sedan ska ruttna i jorden och i värsta fall sprida gifter. Vad är egenvärdet i att kremera en häst till en kostnad på upp till 10 000 kronor för att sedan ha mellan 25 och 30 kilo aska. 30 kilo aska! Du kan behöva möblera om för att ha den urnan hemma. Eller blir halva Solvalla dammigt om du skulle vilja sprida ut den där. Du kommer få träningsvärk av begravningsceremonin.

Men så har vi då ett miljövänligt alternativ i energiåtervinning, men det är otacksamt att sälja in. Har man ridit på en häst sedan barnsben förstår jag att det inte är lockande att veta att hen avlivas för att placeras i en container med andra döda djur för att till slut malas ner till en homogen massa som sedan kan användas som förbränningsmaterial av samma kvalitet som skogsflis.

Så vad har vi kvar? Ja, det blir väl shetlandsbiffar, russpytt och arabisk fullblodspudding för hela slanten. Findus lasagne var duglig så länge det varade. Vad är egenvärdet i att se köttet begravas eller till om med kastas? Det samtidigt som vi med glädje avnjuter omkring 80 kilo kött per person och år i Sverige. Och då är det minsann salsiccia av Nasse och plankstek av Rosa och haggis av alla andra.