Tegelfärgade trevåningshus och kala träd blir stilla utanför fönstret. Gnisslet från blöta spår ljuder genom vagnen. Nabaz sträcker på sig. Hans blick skannar av varje dörrpar ut mot perrongen.
Det är onsdag och eftermiddagsrusningen har precis lagt sig. Nabaz har påbörjat den två timmar långa resan hem från gymnasieskolan. Hem är en plats där Nabaz sover och äter. Men hem är också en plats som han när som helst kan förlora.
– Det är väldigt farligt för mig om kontrollanter kommer och ber mig visa legitimation, säger Nabaz.
Om nätterna kryper sig rädslan in på hans näthinna.
– Jag är rädd när jag åker tunnelbana och jag är rädd när jag sover. Jag drömmer att poliserna tar mig och skickar tillbaka mig till mitt hemland. Jag kan inte leva där. Det skulle vara samma sak som att de dödar mig, säger Nabaz.
Nabaz kom till Sverige från irakiska Kurdistan för fyra år sedan. Han var sexton år och lämnade bakom sig en mamma, en pappa och fyra yngre syskon. Han var hotad till livet och hoppades att Sverige skulle ge honom skydd.
Men idag lever Nabaz utan uppehållstillstånd, utelämnad till andra människors välvilja och fångad i en konstant oro för att skickas tillbaka.
Ändå finns tillfällen då Nabaz kan kliva ur sig själv och bli fri rädslan. Det är när han är i skogen, bortom polisen där bara hav och träd och fina färger existerar. Och det är när han spelar teater.
– Det är som att leva i olika situationer och i olika roller. Man kan bli fattig, man kan bli rik, man kan bli slav, man kan bli kung. Om jag spelar en kung så måste jag bete mig som en kung. Det kan kännas som att jag är kung på riktigt, säger Nabaz.
Att skådespela är också att konfronteras av minnen. Under Nabaz andra föreställning någonsin blir en annan skådespelare sjuk och Nabaz tar sig an hans huvudroll utan att ha övat. Nabaz får lov att improvisera.
Karaktären är en människa på flykt. En scen utspelar sig på gränsen mellan Turkiet och Bulgarien.
– Jag har själv upplevt den här rollen. Jag minns när jag gick från Turkiet till Bulgarien tillsammans med min kompis, en smugglare och flera andra, säger Nabaz.
Mörkret hade fallit och kylan låg som taggtråd i luften. Den bulgariska polisen var ett osynligt hot i det torra landskapet. Blev de upptäckta skulle poliserna ta T:s kläder, mobiltelefon och skicka tillbaka honom till Turkiet. Vad den turkiska polisen sedan skulle göra lämnar Nabaz osagt.
– Tre små barn och deras gravida mamma var med. De hade ingen mat. Smugglaren sa att vi skulle vara framme efter tre timmar, men istället tog det tre dygn. Tre dygn utan mat. Smugglaren ljög och jag blev arg, säger Nabaz.
Under pjäsen för Nabaz in sina egna minnen i rolltolkningen.
– I manus skrev de att jag skulle vara tacksam mot smugglaren, men istället spelar jag aggressiv. Varför ska jag inte visa något som jag varit med om? Jag blandade rollen med det jag mindes, säger Nabaz.
Det är inte bara under skådespeleriet som minnen från tiden på flykt tränger sig genom Nabaz tankar.
– När jag promenerar kan jag komma ihåg hur har jag gick genom tio länder. Ibland har jag ingen mat och jag kommer ihåg hungern från då. Ibland har jag inga pengar och jag kommer ihåg när jag inte kunde betala smugglare. Hur skulle jag kunna glömma det här? Det går inte, säger Nabaz.
Nabaz kan ha svårt att sortera bilder och språk i huvudet. Tankarna skingras av upplevelser som etsats fast i honom.
– Ibland är det som att jag drömmer. Jag är i mitt hemland och i Sverige samtidigt. Det blir svårt att koncentrera sig på det jag pratar om, säger Nabaz.
Han tänker på kurdiska. Han pratar på svenska. Han drabbas av minnesbilder från sitt tidigare liv. När Nabaz pratar om sin familj kastas han tillbaka.
– Jag saknar min familj, men jag kan inte tänka på dem. Om jag tänker för mycket på negativa saker, orkar jag inte kämpa mer, säger Nabaz innan orden hakas upp.
Nabaz harklar sig och tystnar. Blicken är fäst vid en punkt långt bort.
– Det känns som att jag gråter, men jag gråter inte, säger han.
Även på teatern håller Nabaz inne sina tårar. Men han har lärt sig att förmedla sorg utan att gråta.
– Det är falskt för publiken. De tror att jag är ledsen för att min roll är fattig. Men jag tänker på när min morfar dog och visar mina känslor, säger Nabaz.
Samtidigt som Nabaz har svårt att fokusera när hans tankar förlorar sig i drömbilderna av språk och minnen, kan han använda sitt splittrade tänkande i skådespeleriet. Han är närvarande i pjäsen, men samtidigt någon annanstans.
– Jag kanske tittar på dina ögon, men det finns en annan bild i min fantasi, säger han.
Teatern är en tillflykt. En fristad från smärtsamma tankar och minnen.
– Teater fungerar så att jag måste vara någon annan för publiken. När jag spelar teater känner jag mig inte papperslös, säger Nabaz.
Nabaz heter egentligen något annat.
