Receptionen är lördagstom på Kungliga Svenska Balettskolan, men i trapphuset hörs röster och det mjuka tassandet från springande tåspetsskor. Här har många dansare stått innan mig, väntande på sin tur att visa upp sig. Det sitter gammal nervositet i väggarna, men också stolthet och hårt arbete. Här möts barndomsdrömmen och den hårda verkligheten.
Andelen kvinnliga balettdansare som drabbas av någon form av ätstörning är nästan 83 procent, visar en studie från Göteborgs universitet. Detta innebär att de löper tre gånger högre risk än personer utanför dansmiljön. Flera kända prima ballerinor har gått ut i medierna och varnat om balettens baksidor. Skräckberättelser om kroppspress och förtryck är inte nyheter inom balettvärlden.
Ett moln av tyll uppenbarar sig i foajén. Heidi Salminen bär sin tutukjol framför sig som en sköld. Med en elegant rörelse byter hon grepp så hon kan ge mig ett fast handtryck, samtidigt som hon ursäktar att jag fick vänta. Det är fem minuter kvar till vi egentligen skulle ses.
Det slår mig hur glad och pigg hon framstår. Heidi får mig spontant att tveka på alla mina fördomar om unga tjejer i balettmiljön. Hon beskriver dansen som ett försök på att skapa magi.
– Det krävs så mycket och det är så svårt, men det kan se så lätt ut.
Hon är arton, ska strax ta studenten och har precis skrivit kontrakt med Kungliga Operan.
– Vissa upptäcker att de inte vill ha detta som sitt yrke. Man vet att man kommer få jobba hela tiden och man vet att det aldrig kommer bli perfekt. Så man måste älska det även när det är tufft, eller i alla fall tycka om hela processen. För att om det känns för jobbigt, då blir det jobbigt, säger Heidi.
De dansar sex dagar i veckan. Söndag är vilodag. Mellan klasserna är det upp till den individuella dansaren att passa på att stretcha och återhämta sig så man inte får fler skador än nödvändigt. Heidi berättar hur ömma muskler och en trött kropp kan få henne att tveka på sin egen skicklighet.
– Ibland tänker jag bara ”Fan…det här är så svårt!” Då känns det som att ingenting funkar och att allt jag gör ser dåligt ut. Det enda jag kan göra är att pusha genom dagen.
Det är många som inte klarar sig hela vägen till examen. Varje termin måste man göra ett färdighetsprov i form av en uppdansning inför skolans lärare och ledning. För att få fortsätta till nästa termin måste man godkännas. Det innebär att skolan två gånger om året, kan kasta ut elever som inte presterar. Fast Heidi känner ingen som har fått sluta mot sin vilja.
– Men det är faktisk jättemånga som har slutat. Nu måste jag räkna.
Heidi blir tyst ett tag medan hon räknar på fingrarna. När de började var de totalt nästan tjugo elever fördelade på den klassiska och moderna inriktningen. I dag är det tretton kvar som ska ta studenten. I Heidis klass har tre av fem tjejer slutat.
Heidi är medveten om problemen som finns i branschen. Hon har en vän som utbildar sig i Zürich. Där kollar skolan kontinuerligt att dansarna inte går upp i vikt och har mycket fokus på att de ska hålla sig smala.
– Här är det tvärt om. Svenska balettskolan vill inte att eleverna ska gå ner för mycket i vikt. Ser de någon med problem tar de tag i det direkt och försöker hjälpa. Jag har inte hört om någon som har lyckats på en professionell nivå med en ätstörning. Man måste äta för att orka.
En enorm press
Emma Valev är tidigare elev vid Kungliga Svenska Balettskolan. För henne fanns det inget annat alternativ än att sluta, om hon skulle bli frisk från sin ätstörning. Hon tror att många dansare har ett problematiskt förhållande till mat och träning, utan att få en diagnos.
– Jag har förstått i efterhand att jag var sjuk nästan hela tiden, säger 23-åringen.
Emma växte upp i en balettfamilj, där både mamma och pappa har dansat professionellt. När hon var elva började hon i femman på Kungliga Svenska Balettskolan, ett år senare än klasskompisarna.
Hon preciserar att det var hennes egna val att börja dansa, men att känslan av att hänga efter, i kombination med arvet från föräldrarna blev en enorm press. Hon berättar om när hennes mamma var ung. Då kunde lärarna ge konkreta kommentarer på elevernas kroppar. Så är det inte längre.
– Skolan försöker verkligen fånga upp dem som har problem, men det är svårt. Man måste ändå ha en viss typ av kropp för att kunna dansa balett.
För Emma framkallade baletten ett sjukligt fokus på mat och träning. Emma berättar att vissa av lärarna försökte prata med henne när de förstod att hon hade problem.
– Det var svårt att prata direkt med mig, för jag var så djupt inne i min situation. Jag nekade till allt.
Hon berättar att det även fanns fina stunder och att den intima miljön i skolan skapade en gemenskap, vilket var kul.
– Det var det som gjorde att jag fortsatte så länge, säger hon.
Efter några år blev de roliga stunderna allt färre och under gymnasietiden tog ätstörning över hennes liv totalt.
– Allt kändes till slut som ett enda stort mörker. Inget var roligt och det enda jag tänkte på var hur jag såg ut och att jag inte var tillräckligt bra, säger hon.
Sista halvåret i gymnasiet bestämde Emma sig för att sluta.
– Det är det bästa beslutet jag har tagit, och det enda sättet jag kunde bli frisk. Jag saknar att dansa, men inte livsstilen. Det är en gammal konstform med ideal som alla eftersträvar, vare sig medvetet eller omedvetet. Om man inte har rätt tankesätt så blir det destruktivt!
”För mig finns det inget annat”
För Heidi är det själva livsstilen som lockar. Från hösten kommer hon att dansa för Kungliga Baletten på Operan i Stockholm. Det är inte självklart att få jobb efter examen. Många fortsätter studierna medan de väntar på att någon ska anställa dem.
– Alla balettchefer vill ju ha dansarna som redan vet hur man beter sig i den professionella världen och som lär sig snabbt även när man är nervös och ung. Jag är jättetacksam att jag får stanna på Kungliga Operan, säger Heidi.
Hon hoppas att få stanna så länge som möjligt. Kontraktet gäller i första hand för ett år i taget, men med lite flyt kan man efter tre år få permanent kontrakt, eller som Heidi utrycker det ”för resten av livet”.
Åtminstone för resten av yrkeslivet, som brukar avslutas när kroppen inte orkar mer. För de flesta dansare är det vid fyrtioårsåldern. Heidi ser framför sig att hon, i likhet med många andra, kommer undervisa när karriären är slut.
– Jag vill stanna i dansvärlden. Jag tycker det är helt sjukt kul att man får betalt för att göra det man älskar.
