I lokalerna på Stockholms Dramatiska Högskola sjuder det av liv. Surret från maskiner som startas bryter ljudet från rösterna som svävar runt i lokalerna. Det luktar friskt av trä, precis som nya möbler luktar. Alla här förbereder sig för vad som ska bli kulmen efter flera års studier, avslutningsprojektet.
En av de som förbereder sig är 29-åriga Marina. När jag träffar henne har hon precis avslutat en repetition. Om lite mer än en månad har hon efter tre års studier en högskoleexamen i mimskådespeleri. Vägen dit har varken varit rak eller självklar.
Marina är en av åtta elever som i juni kommer att examineras med en kandidatutbildning i mimskådespeleri. Just nu har de fullt upp med att repetera inför föreställningarna som kommer att avsluta deras studier och vara en start på den framtida karriären.
Det ser ut som att Marinas karriär kommer få en god start. Trots att hon inte tagit examen än så har hon flera projekt på gång efter den.
– Det är väldigt mycket jobborienterat just nu, eftersom vi snart går ut. Jag har två projekt som inte är helt klaffade än. Ett där jag ska regissera och ett där jag ska skådespela med en frigrupp. Så ser det ut nu, säger hon.
Men trots att hon har projekt på gång och att framtiden ser ljus ut kommer det inte att vara en dans på rosor.
– Det är en svår bransch, det är mycket konkurrens. Man får jobba hårt. Det är inte som att utbilda sig till läkare, där man kan få jobb överallt. Brinner man för det så hittar man jobb på något sätt, säger hon.
Hittade mimskådespeleri av en slump
Tiden på gymnasiet var jobbig för Marina. Hon lider av dyslexi och i början av gymnasiet kände hon att hon inte fick någon stöttning eller hjälp av skolan.
– De totalt motarbetade mig, tyvärr. Så jag hoppade av till slut för att jag mådde så dåligt och började jobba i istället, säger hon.
Efter att ha läst upp sitt gymnasiebetyg på Komvux började hon på arkeologprogrammet och det var under den tiden hon kom i kontakt med skådespeleri och mimskådespeleri, av en ren slump.
– Min mamma såg en reklam om Boulevardteaterns teaterskola och hon tyckte att jag skulle söka den. Så jag sökte den och kom in, säger Marina.
Beslutet att hoppa av arkeologprogrammet mottogs med blandade reaktioner. Hennes närmaste familj stöttade henne men övriga släkten var till en början skeptisk och tyckte att hon skulle utbilda sig till något säkrare med en mer stabil grund att stå på. Men för Marina var beslutet självklart.
– Arkeologin var inte min passion, den fick mig inte taggad på livet. Men det var mimskådespeleriet, säger hon.
Efter den korta utbildningen på Boulevardteaterns teaterskola började hon att jobba på teatern. Väl där kom hon i kontakt och jobbade med många mimare.
– Jag kände mer och mer att jag gillade det sceniska uttrycket, säger hon.
De utbildningar som finns riktar in sig på olika skolor inom mimskådespeleri. Marinas utbildning ligger närmare ett klassiskt skådespeleri. Skillnaden mot ett vanligt skådespeleri är att en mimare jobbar mer fysiskt.
I Europa finns det flera utbildningar inom mimskådespeleri men utbildningen i Stockholm är den enda i Norden.
När Marina sökte till utbildningen 2016 var de totalt 161 personer som sökte utbildningen. Efter att ha genomfört de fyra obligatoriska antagningsproven kom hon in och fick en av de åtta tillgängliga platserna.
Ett högfrekvent, gnällande ljud bryter plötsligt bakgrundssorlet. Ljud blir högre och högre, som att det rör sig närmare, och till slut är det så högt att Marina stannar upp mitt i en mening. När ljuden sakta avtar säger Marina ”saxlift” och skrattar till innan hon fortsätter.
Fördomar om randiga tröjor och vita handskar
Det vanligaste folk tror är att man står i en randig tröja, handskar, vitmålat ansikte och försöker ta sig ut ur en osynlig glasbur.
Marina berättar att många hon träffar har fördomar gällande mimskådespelare och hur branschen ser ut. För att slippa fördomar säger hon ibland att hon utbildar sig till skådespelare istället för mimskådespelare när folk frågar vad hon gör.
– Det vanligaste folk tror är att man står i en randig tröja, handskar, vitmålat ansikte och försöker ta sig ut ur en osynlig glasbur. Det är det som de flesta tror. Sedan tror vissa att vi tränar på att stå stilla i tre år. Som vissa människor gör, framför allt i större städer. Där man lägger fram en hatt, säger Marina.
Istället jobbar de inte helt olikt en vanlig skådespelare. De jobbar också med tal, text och färdiga manus. Men eftersom det inte finns så mycket nedskriven rörlig scenkonst så får de ofta komponera eget material. Men det fysiska skådespeleriet finns alltid med.
Det märks att Marina brinner för det hon gör. När jag frågar vad hon skulle vilja göra i framtiden om hon fick välja kommer svaret snabbt.
– Oj, jag vill göra allt, säger hon. Jag vill fortsätt jobba med scenkonst, men jag har även blivit mer intresserad av att regissera. Det skulle var kul att kombinera dessa.
