Idag är Amanda 19 år och hennes relation med sin pappa är fortfarande obefintlig. Hon vet inte vad han gör, eller om hans ens är vid liv. Och även fast det känns som det, är hon långt ifrån ensam. I Sverige lever enligt SCB runt 16 000 barn med en frånvarande pappa, Amanda är en av dem.
– Det var när jag var sex år som det egentligen tog slut på riktigt. Han bodde redan långt bort och vi sågs sällan. Men då glömde jag att gratta honom på födelsedagen och han blev arg, förklarar Amanda.
Ett missat grattis på födelsedagen blev slutet för en far och dotter. Det är lätt att barn som blir övergivna av en förälder skuldbelägger sig själva. Precis som det är svårt för ett barn att förstå varför ens förälder lämnat en. För Amanda förändrades hennes förhållningssätt till sin pappas svek i takt med att hon växte upp.
– När jag var runt sex år till att jag var tolv så var jag arg. När folk frågade om honom så var jag bara arg på honom. Han var bara en idiot. Men när jag kom upp i tonåren och började tänka på det mer, började jag också skuldbelägga mig själv. Sen dess pratar jag inte om det längre, säger hon.
” – En bortgången förälder är en sorg för man fick inte tillräcklig tid förens någon tog det ifrån en. Jag fick inte tillräckligt med tid tills han valde att ta ifrån mig det.”
Amanda har funderat på hur det skulle vara om hon aldrig vetat om sin pappa, eller om han avlidit när hon var liten. Men hon anser att det är en skillnad när ett barn blivit aktivt övergivet, och det är just det som satt psykiska spår. Att veta att man blivit bortvald.
– Jag betyder ingenting för en av mina föräldrar. En av mina föräldrar älskar inte mig. En av mina föräldrar önskar att jag inte fanns. Om jag hade vetat att han var bortgången hade jag inte levt med vetskapen att han var där ute och visste att jag levde och struntade i mig, säger hon och tar en paus.
– En bortgången förälder är en sorg för man fick inte tillräcklig tid förens någon tog det ifrån en. Jag fick inte tillräckligt med tid tills han valde att ta ifrån mig det.
Under stora delar av hennes uppväxt fick hon också veta att han levde. Han visade sig i form av signerade blanketter till skolan och underskrifter till doktorsbesök.
–Jag hade inget med de underskrifterna att göra, jag fattade först inte att han fanns med i bilden. Jag bröt ihop första gången jag såg det och förstod, berättar hon.
När hon blev äldre och sökte hjälp hos en psykolog, mötte hon honom igen, som en underskrift på ett papper.
–Jag har gått till psykologer för problem delvis orsakade av honom, och det var surrealistiskt att se att han skrivit under att jag får gå dit, men inte undrar varför jag är där. Det är jobbigt, säger Amanda.
Ljuset i tunneln
Även att det ofta kan kännas som ett ensamt tomrum har hon en viktig stöttepelare. Sin mamma. Amanda beskriver henne som sin bästa vän.
– Vi delar samma sak. Hon har blivit lika sviken av honom som jag. Jag kan känna mig egoistisk som sitter och gråter över min pappa, hon har ju förlorat pappan till hennes barn, förklarar hon och fortsätter,
– Jag har lärt mig att uppskatta relationer i min närhet så mycket. Bara för att man är kött och blod betyder det inte att man älskar varandra.
Amanda öppnar ett fönster och sorl från gatan hörs upp till tredje våningen på Götgatan. Trots att hon flera gånger under intervjun skrattar och skojar, är hennes pappa något hon fortfarande inte pratar om med folk.
– Säger jag bara att ”han drog” till folk som frågar tänker dom ”jaha, han lever, det är ingen big deal.” Men det är så mycket känslor och ångest som hör till och ingen kommer förstå vad det handlar om. Det är så mycket jag vill berätta som inte går. Jag vill inte bli förminskad. När de inte vet vad som hände har de mer respekt för det, säger hon.
Gav en andra chans
År 2016 fick Amanda ett samtal. Det var hennes pappa som ville ta upp kontakten. Han hade blivit sjuk. Efter mycket velande gav hon honom en andra chans, men han svek henne igen. Sedan dess har hon bestämt sig för att leva sitt liv utan förhoppningen att få en relation till honom igen. För någon som lever med en saknad efter en avliden förälder kan det verka konstigt att Amanda inte vill återuppta kontakten med sin pappa.
– Jag vill inte ha kontakt med honom, jag har kommit så långt i sorgarbetet. Om jag fick veta att han lever idag, eller hade fått kontakt med honom igen, då hade allt börjat om från ruta ett igen.
Sveket och tomheten efter sin pappa har lämnat spår i Amanda som hon märker tydligt i sig själv. Trots att det inte märks utåt, jobbar hon ständigt med sig själv.
–Mycket av min osäkerhet och mitt bekräftelsebehov grundar sig i att jag inte fått bekräftelse av att jag duger för min pappa. Därför måste jag höra det från andra. Om jag inte kan höra att jag älskar dig från min pappa, varför skulle någon främling göra det?, förklarar hon.
Just rädslan inför framtiden är något hon ofta tänker på. Rädslan inför att hennes framtida barns pappa ska lämna dem, och vetskapen att hennes barn aldrig kommer få en morfar.
-Sorgen kommer alltid bytas ut åt andra saker. Oavsett om det är för mig eller någon annan, utvecklar hon och stänger fönstret.
Det blir tyst i rummet. Såret efter sin pappa är fortfarande långt ifrån bearbetat. Men idag skyller hon inte längre sveket på sig själv.
Om du fick säga nånting till dig själv när du var tolv år, vad hade du sagt då?
– Att det inte är något fel på mig, jag hade inte kunnat göra någon skillnad. Vad du än hade gjort hade inte det förändrat något. Det är bara att acceptera och se det som något som gör dig starkare snarare än svagare. Jag har vunnit fler folk på att han stack än jag gjort annars. Som min mamma och familj.
