Verkligheten för elöverkänsliga: “Jag vill inte bli behandlad som ett psykfall”

Asfalten fram till porten är slät. Inte en enda spricka. Husets pastellgröna fasad bryter av mot de omkringliggande husens mer dova nyanser. Men färgen är den enda verkliga kontrasten i ett annars enhetligt kvarter. Allt annat är likadant. Samma struktur, samma vinkelräta linjer, samma känsla av nybygge.

Framför porten står Ino Storck Nilsson, en 84-årig kvinna. Efter att ha tvingats panikflytta sju gånger har Ino till slut hittat ett hem som kroppen verkar klara av. Ino lider av det som kallas elöverkänslighet.

– Det är ett fiberhus, säger hon samtidigt som hon visar upp sin lägenhet.

Ett fiberhus använder ljussignaler i stället för trådlösa vågor eller kopparkablar. För någon annan är det som vilket hus som helst. För Ino gör det all skillnad.

Hon visar upp ett hem som varken sticker ut eller är anonymt. Lägenheten är ren. Normal. Hon stannar vid proppskåpet och pekar. Hon förklarar att alla knappar normalt sett är avstängda, framförallt när hon sover.

– Det är det enda sättet. Jag kan inte sova när jag känner av strålning.

Livet som elöverkänslig

Idag lever Ino ett stillsamt liv. Men vägen hit har varit långt ifrån stillsam. I nästan fyrtio år har hon kämpat mot intensiva symptom.

– Det som händer är att jag svullnar upp och blir rödflammig. Jag blir liksom dimmig i huvudet och ibland får jag feber, säger hon.

Då och då har hon tvingats packa ihop sitt liv och lämna sitt hem. Inte för att hon velat, utan för att kroppen reagerat så starkt på omgivningen. Vare sig det handlat om elledningar eller grannarnas nätverk beskriver hon det som en hopplös kamp hon aldrig kunnat vinna. Gång på gång har hon tvingats inse att hon inte längre kan stanna.

– Jag kunde inte bo i mitt eget hem. Jag vill inte ens tänka tillbaka, för mitt liv var ett rent helvete.

Men innan problemen började såg Inos liv annorlunda ut.

– Jag hade ett bra jobb och upplevde aldrig några allergier eller besvär.

När företaget hon arbetade på införskaffade PC-datorer började hon känna en tryckande känsla i ansiktet. Snabbt förstod hon att något var fel.

– I början kändes det som bihåleinflammation. Det konstiga var dock att jag i princip bara kände av det på jobbet. Hemma mådde jag ganska bra, säger hon.

Ino förklarar att hon snabbt blev sämre och behövde sluta arbeta.

Ord ställs mot ord

Elöverkänslighet är, och har en tid tillbaka varit, ett ifrågasatt fenomen. Ord ställs ofta mot ord. Trots att det finns de som beskriver tydliga och plågsamma symptom i närheten av elektromagnetiska fält, saknas fortfarande vetenskapliga bevis för att det ska finnas ett samband mellan elektromagnetiska fält och de påstådda symptomen, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten.

Det är något som Ino starkt kritiserar.

– Jag är ett levande bevis, kolla på mig. Det finns ekonomiska intressen som inte tjänar på att erkänna sjukdomen, säger hon.

Att inte bli trodd eller sedd för det man lider av, är något som Ino beskriver som svårt. Till en början blev hon bemött med förståelse, men tonen har förändrats med åren, förklarar hon.

Skepticism och en hårdnande attityd

Hon beskriver hur den psykologiska stämpeln gör att många drar slutsatsen att elöverkänsliga som grupp är personer med inbillade besvär, snarare än människor med ett verkligt lidande, vilket späder på den hårdnande attityden.

– Idag nämner jag inte för vården att jag är elöverkänslig. Jag vill inte bli behandlad som ett psykfall, säger hon.

Ino berättar att hon tidigare haft förståelse för argumentet om att det inte finns någon vetenskaplig bevisning för elöverkänslighet. Och därför har hon varit villig att pröva psykologisk hjälp.

– När jag hörde att det kunde vara psykiskt tänkte jag: ”Vad bra! Skicka mig till en psykolog. Om den kan göra mig frisk är jag bara tacksam.”

Men psykoterapin ledde ingen vart. Symptomen fortsatte och Ino började Istället fokusera på det hon själv kunde göra för att underlätta sin situation.

– Jag var, och är fortfarande, mycket ute i naturen. Under en period reste jag en hel del. Det var saker jag mådde bra av, berättar hon.

Trots det svåra öde som följt henne, säger Ino att hon hade tur som bemöttes med förståelse under de tidigare åren. Till skillnad från dagens klimat, där sociala medier och en mer fientlig ton har gjort det ännu svårare för de drabbade, menar hon.

– Jag tänker på de unga och hur svårt det måste vara för dem. Jag tror det bästa man kan göra är att återgå till papper och penna i skolorna. Framförallt bör man minska användandet av sociala medier. Det gör ingen nytta, säger hon.