Jag har rätt att må bra fast andra mår dåligt. Det är något som jag fortfarande påminner mig själv om, säger Alex.
Foto: Isak Laurell
Ikväll är det Valborg, en kväll som ofta kopplas till alkohol i stora mängder. Många barn växer upp i familjer med missbruk, för dem är alkoholen kopplad till en stark känsla av ångest. Alex är ett av dem.
Alex är sju år gammal. Hon och familjen är på middag hos några vänner. De vuxna dricker mycket och i snabb takt. Efter middagen tar de fram spriten. Alex ser sin pappa försvinna ut genom dörren. Hon blir misstänksam och följer efter.
När hon har fått på sig skorna och kommit ut ser Alex att pappa ligger i rabatten och kräks. Hon knackar honom på ryggen och frågar hur han mår. Han säger åt henne att lämna honom i fred.
Hon går in till de andra vuxna.
– Pappa ligger i rabatten och kräks. Ni måste hjälpa honom, säger hon.
De avfärdar henne och säger att hon ska låta sin pappa vara. Alex går ut igen och inser att han inte längre är där. Hon går till baksidan. Där hittar hon honom, sittandes på altanens kant. Hon sätter sig bredvid och frågar hur han mår.
– Jag mår lite illa, svarar han.
Hon hämtar vatten. Han tar ett par klunkar.
– Gå in igen. Jag kan vara själv, säger han.
När hon kommer tillbaka in igen säger mamma att det är dags att gå hem. Alex undrar om de inte ska säga till pappa att de är på väg hem. Mamma svarar att han stannar, att han kommer hem senare.
– Ta hand om pappa och se till att han kommer hem, säger Alex till de vuxna som stannar.
De är lika fulla som han är. Alex inser att det är en dålig idé att lämna honom. Hon tvingas ur huset. Två av de andra vuxna följer med hem.
När de kommer hem bestämmer mamma att det är dags att äta tårta och dricka kaffe. Alex säger att de borde vänta på pappa innan de äter tårta men de vuxna vill börja utan honom.
Efter en stund kommer pappa hem, vinglandes. Han vill inte äta tårta, han vill bara gå och lägga sig. Alex bäddar in honom i täcket. När hon kommer ut sitter mamma och de andra och pratar. Precis som vanligt. Precis som att ingenting har hänt.
Hur många andra barn är drabbade?
Eftersom missbruk är något som ofta hålls bakom stängda dörrar är det svårt att veta exakt hur många svenska barn som växer upp med en missbrukande förälder.
Statens folkhälsoinstitut uppskattar att ungefär 20 procent av de svenska barnen lever i en familj där någon av föräldrarna har en riskabel alkoholkonsumtion.
Om man överför den uppskattningen på en vanlig skolklass med 30 elever innebär det att sex av eleverna har en förälder som är i riskzonen.
En kartläggning som CAN genomförde 2014 visade att mellan fyra och fem procent av alla svenska barn har en förälder som har vårdats för sitt missbruk. Eftersom det endast gäller de som har fått vård menar CAN att det rör sig om ett minimum.
Det finns ungefär två miljoner barn i Sverige. Det innebär att det handlar om mellan åttio- och hundratusen barn.
Visa Dölj
Idag är Alex i 20-årsåldern. Hon insåg tidigt att det var någonting som inte stod rätt till hemma. Hon märkte att pappan drack snabbare än andra och att han blev konstig efter ett par öl. Han blev otrevlig och lite hårdhänt.
Utifrån syntes inte problemen. Både mamman och pappan hade bra jobb, de bodde i ett fint hus och ekonomin fungerade bra.
– Det var inget man skulle prata om, det fick jag lära mig väldigt tidigt. Jag tror att det var lätt för andra att tro att det inte fanns någon problematik hemma, även om jag var blyg och tyst av mig.
Första mötet med socialen
När Alex var 13 år gammal sökte hon hjälp hos socialtjänsten för första gången.
– De frågade mig ”Är det som att han tar en öl framför sporten?”. Jag blev väldigt ställd. Jag började undra om jag hade tolkat pappa fel. Om det var mig det var fel på.
En tid senare är Alex på ett läger. Hon får ett samtal från sin pappa. Han är upprörd och frågar vad hon har gjort. Hon förstår direkt att socialtjänsten har berättat för föräldrarna att hon varit där.
När pappan kommer för att hämta henne är Alex orolig. Eftersom de är bland folk händer ingenting. Under bilfärden är det helt tyst.
När de kommer hem står mamman i dörren och väntar. Alex ser att hon är arg. De brottar ner henne på golvet, slår henne och tar hennes telefon. Hon lyckas komma loss och försöker springa därifrån men pappan kommer ikapp henne. De låser in henne på rummet.
Efter ett tag kommer föräldrarna in på rummet och konfronterar Alex. Lillebror sitter i mammas knä med en nallebjörn. Han frågar om Alex ska flytta, om hon ska lämna honom. Alex märker att han är lika rädd som hon är. Mamma uppmanar lillebror att trösta Alex, så han ger henne nallen.
– Så frågar de om jag vill flytta därifrån. Jag svarar: ”Nej eller jag vet inte. Jag vill bara att det ska sluta”. Det var det enda jag kunde säga.
Konflikten fick ingen lösning. Den hängde kvar och gjorde stämningen i hemmet sämre. Alex bodde kvar hos föräldrarna i några år till.
På egna ben
När Alex var 16 år gammal var hon med i en skolkyrkogrupp. Pastorn som ledde gruppen märkte att hon inte mådde bra och började ställa frågor. Hon svarade som vanligt att hon mådde bra, att allt var som det skulle. Men pastorn var ihärdig. Till slut erkände Alex att allt kanske inte var så bra.
Tillsammans kom de överens om att hon inte skulle bo hos föräldrarna. Pastorn ringde socialtjänsten och ordnade så att hon skulle få komma till ett familjehem.
– Till en början var det konstigt, då ville jag faktiskt bara hem. Jag ville hem till min pappa. Där någonstans började jag förstå att jag egentligen inte är rädd för min pappa. Utan den jag är rädd för är min mamma, för det var ändå hon som utsatte mig mest.
Fosterfamiljen bodde på landet och hade en hel del djur. Det bästa med det nya hemmet var att Alex fick en egen kattunge, den gav henne en känsla av trygghet. Trots det kände hon sig aldrig riktigt hemma.
Efter ett år hos fosterfamiljen flyttade hon till en egen lägenhet.
– När jag fick en egen lägenhet kändes det som det konstigaste att göra i gymnasiet men också det skönaste, för då var det bara jag.
Eftersom katten flyttade med till den nya lägenheten behövde Alex en kattvakt när hon åkte bort. Pappan har alltid varit djurkär, så Alex kände sig trygg med att lämna katten i hans händer.
–Det var på något sätt där jag och min pappa växte ihop igen. Vi kunde börja umgås igen, utan mamma. Bara han och jag.
Hur påverkar missbruk familjen?
Hans Glaes är beroendeterapeut och har jobbat med missbruk i snart 30 år. Enligt honom är det vanligt att missbruk leder till personlighetsförändringar.
– I och med att alkoholen blir viktigare än allt annat i livet, då förändrar man ju personligheten också.
Personlighetsförändringen sker även i resten av familjen. För att bli sedda av sina föräldrar går barnen på ett överdrivet sätt in i olika roller. Hans Glaes talar om fyra typer.
Hjälten, som försöker vinna bekräftelse genom att prestera.
Clownen, som försöker få uppmärksamhet genom att skoja och busa.
Tapetblomman, som drar sig undan.
Rebellen, som söker bekräftelse från sina vänner istället.
– Man tar beslut i livet utifrån någon annans beroende. För att synas, för att märkas, för att få bekräftelse.
Det är även vanligt att missbrukarens partner tar på sig rollen som supermöjliggörare. Denne känner ansvar för missbrukaren och försöker få familjen att verka normal genom att kontrollera och manipulera.
– Man har mycket ilska, skuld och skam i det här och den ilskan går ofta ut över barnen.
Vilken roll en person tar på sig är inget den själv bestämmer. Rollerna kan vara svåra att ta sig ur utan hjälp.
Visa Dölj
– Man brukar säga att det är "ingens fels sjukdom" och det är också en sjukdom, det fyller alla kriterier för att vara en sjukdom. Det är inte så att man bara säger det för att få pengar till hjälp eller någon försäkring. Och det tar vi inte fullt ansvar för här i Sverige, säger Hans Glaes.
Foto: Isak Laurell
Med hjälp från olika stödgrupper och en del jobb med sig själv har Alex lyckats förbättra relationen med pappan. Hon har lärt sig sätta gränser. Till exempel får pappan inte vara full när de hörs. Trots att han inte har erkänt sin sjukdom så respekterar han dessa gränser.
– Vi har kunnat ta upp den här vänskapliga relationen och på något sätt så har den fött fram pappa-dotter relationen igen, men kanske inte på det känslomässiga planet. Det är ingen som jag ringer om det hänt något jättestort hemskt, men jag kan ändå ringa och berätta roliga grejer. För vi är inte riktigt på det känslomässiga planet än.
Tillsammans igen
Runt omkring dem klättrar små varelser med randiga svansar. Sommaren börjar närma sig sitt slut och Alex är på Skansen tillsammans med sin pappa. Det är eftermiddag och de är nästan helt ensamma i den lilla inhägnaden. Alex och pappa pratar om när de var här första gången. Då var hela familjen med. Nu är det bara de två.
En av lemurerna klättrar ner på pappas rygg.
– Ta ett foto, säger han.
Både Alex och hennes pappa älskar lemurer. Speciellt pappa. Det har varit hans dröm att komma så här nära en. När hon ser sin pappas glädje inser hon hur viktig den här tiden tillsammans är.
– Idag kan jag på ett mer naturligt sätt se skillnad på vad som är det friska och vad som är det sjuka i min pappa. Jag kan dela upp honom i två men ändå se honom som en hel människa. Det har hjälpt mig nå den relationen vi har idag.
Alex heter egentligen något annat.
Om du eller någon du känner behöver hjälp
Det finns en rad olika organisationer som erbjuder stöd för barn och anhöriga till missbrukare.