Stockholms litteraturmässa arrangeras för tredje året i rad. Med fler scener och större program än någonsin är ambitionen att locka en så bred publik som möjligt. Men lyckas man?
Martin S. Halldin, ordförande i den ideella förening som anordnar litteraturmässan, är i full gång med de sista förberedelserna. Än så länge ekar den stora utställningssalen fortfarande tom, men om bara någon timme ska den fyllas med dryga 60 utställare. Stressen är påtaglig.
- Det är väldigt mycket logistik kring en sån här mässa, säger Martin med ett leende. Som vanligt är det massa små problem som dyker upp längs vägen, men inte värre än att de går att lösa.
Att litteraturmässan är tillbaka för tredje gången innebär högre förväntningar än någonsin - något Martin tycker känns kul, men också lite jobbigt. Tidigare år har den blivit väldigt uppskattad, säger han. Därför känner man ett ansvar att låta den fortsätta.
- Mässan fyller en stor lucka och en viktig funktion i Stockholms kulturliv, och det känns bra. Men visst är det är tungt att arrangera. Vi är ju en ideell förening som sitter på kvällar och helger och jobbar med det här.
Har man gjort några förändringar eller utvecklingar från tidigare år?
- Vi har lärt oss av våra misstag, åtminstone en del av dem. Även om detaljerna är viktiga gäller det framförallt att ha en ordentlig helhetsbild som arrangör. Vi har gradvis blivit bättre på att förstå hur man ska prioritera frågor och göra enklare lösningar för det som går.
En prioriterad fråga för det här året är att ha en stor bredd på utställarna. Det får man dels genom att signalera en seriös verksamhet menar Martin, men också automatiskt tack vare Sveriges stora mångfald inom förlag och tidskrifter.
Trots mångfalden verkar dock några genrer hamna i bakgrunden. Ett tydligt exempel är ungdomslitteraturen, där representationen bland utställarna nästan är obefintlig.
- De är väldigt få, och där kan vi bli mycket bättre, säger Martin. I framtiden borde vi absolut satsa mer på att få hit förlag som jobbar med ungdomslitteratur. Det får bli ett mål för kommande mässor.
Men även om det råder brist på ungdomslitteratur, finns en ambition att locka yngre personer till mässan. Inte minst hos Martin själv, som beskriver ungdomsrelationen till litteratur som livsviktig - ett sätt att kunna fly den ofta tuffa verkligheten.
Hur arbetar ni för att locka hit unga?
- Vi har samarbeten med Fryshuset och Lava, som är kulturhusets scen för unga. Tillsammans med dem utformar vi program som förhoppningsvis ska intressera, säger Martin.
Gratis inträde och tillgänglighet är också saker som Martin tror är viktiga för att inte exkludera.
- Så fort det börjar kosta pengar blir det en tröskel, både för unga och för vuxna. Vi har hela tiden haft som mål att våra mässor ska ha gratis inträde, så det tror jag är viktigt. Och även att ha mässan på en lättillgänglig plats.
Tre timmar senare är förberedelserna över. Det är dags för invigning, och sakta men säkert börjar den tidigare tomma salen fyllas med människor. Några sätter sig ner, andra står upp, men alla väntar med spänning. Då och då rusar en alltjämt stressad Martin förbi. “Vi ger det några minuter till”, hörs arrangörerna viska till varandra.
Än så länge är crowden inte särskilt blandad. Övre medelålderskvinnor och män med vinglas finns det gott om. Ungdomar desto färre. Men ett ansikte sticker ut, och det tillhör 24-åriga studenten Melanie Larsson.
Varför är du här idag?
- Jag är här för att jag är en kreativt skrivande student, intresserad av litteratur och vill komma in mer i den här världen, säger Melanie. Jag ville helt enkelt känna på atmosfären.
Hos Melanie finns intresse för att både läsa och skriva. Helst Science fiction och fantasy, och så har det varit sen barnsben. Relationen till litteratur beskriver hon liksom Martin som livsviktig. En nödvändighet för att må bra.
- Jag mår faktiskt fysiskt dåligt när jag inte läser eller skriver själv, säger hon och skrattar. All litteratur är viktig för mig. Min mamma var översättare, så språk har funnits med från början. Hon läste mycket för mig som liten, och det har varit ett verktyg för att kunna förbättra språket.
Att Melanie är yngre än majoriteten på plats håller hon med om. För att nå fler ungdomar tror hon att man ska satsa på att inte göra läsning till ett tvång; att låta barn och unga välja sina egna böcker, och introducera dem till att prova skriva själva. Kanske är det så man till nästa års mässa kan nå även de svårflörtade - de som ännu inte fattat grejen med litteratur.
