Det var i ettan på musikprogrammet på Törnströmska gymnasiet i Karlskrona som Jennie Bender, 17, gick in i väggen. Efter flera års kämpande gav kroppen upp.
– Det är ett uttryck att “gå in i väggen”, men det var verkligen så. Det sa bara pang, säger hon.
Därefter blev Jennie tvungen att stryka alla högskoleförberedande ämnen för att klara av skolgången. Hon står idag, två år efter hon slutade gymnasiet, utan gymnasieexamen.
Hur kan en 17-åring gå in i väggen? I Jennies fall är det troligtvis en odiagnostiserad ADHD som är orsaken. Studier har visat att fler pojkar än flickor diagnostiseras med ADHD som barn och tonåringar.
Flickor med ADHD
Det finns flera anledningar till att flickor inte diagnostiseras lika ofta som killar. Flickor blir generellt sett mer tillbakadragna av ADHD. De har inte heller samma utåtagerande symtom som pojkar. När flickor märker att de inte hänger med i skolan döljer de ofta problemen och frågar hellre klasskompisar om hjälp än att gå till läraren.
– Det var något jag märkte i grundskolan. Man blev inte uppmärksammad. Killar som störde i klassen fick massa hjälp men jag fick bara höra att jag var “stressad”, berättar Jennie.
Sedan skolan blev tuffare har Jennie skrikit på hjälp. Hon berättar att hon alltid varit duktig i skolan, men i högstadiet märkte hon att hon fick svårt att sova och andra psykiska problem. Hon gick till kuratorn, men fick inte mycket hjälp.
– Hon sa bara “du är stressad. Sänk dina krav”, berättar Jennie.
– Det var precis det jag inte kunde göra.
Gymnasietiden och att inte få hjälp
När Jennie började musikprogrammet på Törnströmska gymnasiet hösten 2015 kändes allt bra. Men det tog inte lång tid innan hon fick problem igen.
– Det var tufft. Och när jag vågade säga ifrån och be om hjälp fick jag höra samma sak: “sänk dina krav”, säger Jennie.
Den våren gick Jennie in i väggen. Resten av gymnasietiden försökte Jennie vända sig till sjukvården men fick ingen hjälp. Hon berättar att hon fick höra att hon var “stressad" och att hon "skulle träna och sova mer”.
Till slut kunde Jennie söka hjälp tack vare en pianolärare i gymnasiet. Hon fick hjälp att söka sig till företag som kunde hjälpa henne när sjukvården inte ville.
– Jag tror på att man ska våga ta plats och säga ifrån om man behöver hjälp! Även om det i mitt fall mest handlade om tur i slutändan, säger Jennie.
Idag har Jennie samtal med en psykolog en gång var sjätte vecka. Trots att det tar tid att ställa en diagnos har flera på företaget sagt att Jennie med stor sannolikhet har ADHD. Företaget har lovat att försöka ha kortare mellanrum mellan mötena i framtiden.
– Jag får väl hoppas på att det stämmer. Men det svider när man får höra att en kompis fick hjälp samma dag hon ringde. Själv har man försökt i 8 år.
