Kraftig ökning
ADHD tillhör diagnoserna som ökar mest i Sverige. Socialstyrelsen tror dessutom att utvecklingen kommer fortsätta – åtminstone tills var sjätte pojke i landet har den.
– Det är en stor samhällsutmaning, konstaterade nyligen socialminister Jakob Forssmed (KD) under en pressträff.
Skapar debatt
Statistiken väcker debatt: Bra, tycker vissa och menar att den beror på ökad kunskap och minskat stigma som gör att fler människor nu får nödvändig hjälp.
Oroande, tycker de som tror att diagnosen ställs för lätt. Vilket kan göra att människor som faktiskt har svåra problem inte blir tagna på allvar – medan andra äter medicin i onödan.
Komplicerad fråga
När Läget pratar med flera experter uttrycker de sig försiktigt. Men betonar att ADHD är ett komplicerat tillstånd som kräver mer forskning.
Därför är det farligt, provocerande och rent ut sagt respektlöst att förenkla frågan, säger en forskare som vill vara anonym.
Litar på dagens utredningar - men söker komplement
För att ställa diagnosen i dag, görs en utredning som främst består av olika samtal. Där beskriver man sina svårigheter för läkare och psykiatriker som sen gör en bedömning utifrån de diagnoskriterier som finns.
Experterna Läget pratar med har stor respekt för metoden, och upplever att utredningarna oftast sker noggrant. Samtidigt säger flera av dem att det skulle vara bra med nya, kompletterande sätt att upptäcka ADHD på.
Att kunna mäta objektivt och se svart på vitt, även om det i praktiken är svårt, säger Anders Rasmussen, forskargruppschef vid Lunds universitet.
Upptäcka ADHD med röntgen
Mycket tyder på att ADHD beror på en annorlunda hjärnutveckling och struktur av det centrala nervsystemet.
Vid annan problematik som demens, tumörer och stroke, vilka också förändrar hjärnan, använder läkare ofta magnetkamera i sina undersökningar.
Så – på tal om att förenkla frågan – varför utreds inte ADHD med röntgen?
Vi ber Sven Bölte, professor och forskare inom området sedan 30 år, att förklara:
Enligt honom finns det ingen typisk ADHD-hjärna. Därför kan man heller inte jämföra röntgenbilder med ett ”facit”. För även om vetenskapligt stöd visar på skillnader, är resultaten från studier gjorda på gruppnivå och inte tillräckliga.
– Man behöver bevisa att det finns skillnader hos alla med ADHD som inte förekommer hos någon som inte har ADHD.
Sven Bölte säger att det i dagsläget är högst osannolikt. Eftersom att alla hjärnor, oavsett om man har ADHD eller inte, är olika och fulla av gråzoner.
Däremot letar forskare sen länge efter så kallade biomarkörer, men hittills utan framgång. Hittar man pålitliga resultat, kan utredningarna teoretiskt sett gå åt detta håll. Åtminstone för vissa varianter av diagnosen.
Det skulle kunna förbättra och underlätta dagens samtalsbaserade metoder - men inte ersätta dem.