Att stamma eller att inte stamma, det är frågan

En reportageserie om stamning i två delar. Texterna går att läsa var för sig. 

När hon var yngre hördes det mer. På låg- och mellanstadiet var mobbningen värst och för Malin blev det viktigt att få kontroll över situationen. Det är inte tvångstankar som gör att hon beställer det hon inte vill ha. Cheeseburgare är det på menyn som känns säkrast att uttala.

– Jag har stammat hela mitt liv. Mycket är dolt, jag byter ut ord, fastnar. Det är en stor tankeprocess, medan omvärlden kanske inte ens märker av det.

Forskare är inte helt säkra på vad stamning beror på, men det finns många fördomar att punktera. Stamningsförbundet har listat fem myter, bland annat att stamning skulle orsakas av stress eller nervositet. Eller att någon som stammar inte är särskilt smart.

– Det är lätt att se fördomarna i media. När man vill ha en person som är nervös, dum, elak eller skum så tar man någon som stammar, säger Anita Blom, 55.

Hon har varit aktiv i Stamningsförbundet sedan 1992. Hon var då 27 år, fick en folder i handen och insåg plötsligt att hon inte var ensam. En chock och en kick på samma gång, efter hand har hon blivit ett ansikte utåt.

– Stamningsförbundet har två roller. Den inåt, mot medlemmarna. Förbundet ordnar aktiviteter och läger som sammanför dem. Sen rollen utåt för att upplysa allmänheten om stamning, påverka politiker, sprida kunskap.

Anita poängterar vikten av att utgå från individen. Det går inte att anta att alla vill bli av med sin stamning, för många är det mer betydelsefullt att stamningen accepteras och normaliseras som ett sätta att prata på. Egzon Berisha, 26, har släppt sina krav på talflyt, de som bara frustrerade honom i tonåren.

– Jag försöker inte dölja min stamning längre, vilket har fått mig att må mycket bättre psykiskt. Jag vill minska den där konstiga stämningen som uppstår när man först stammar bland nya människor. Dels för att visa att jag är bekväm, dels för att folk inte alltid vet hur de ska reagera.

”Är hon dum i huvudet eller?”

Det tar emot. Egzon pluggar biokemi på universitetet och det är hans logoped som föreslår att han ska börja på logopedprogrammet istället.

– Detta med biokemi är fan inte kul alltså, men det första jag tänkte var ”Är hon dum i huvudet eller? Hur ska jag som stammar kunna bli logoped?”. Men jag gick hem och jag tänkte, tänkte och tänkte. Fast forward tre år och jag är fortfarande kvar på logopedprogrammet.

Att stamma har stärkt honom, gjort honom mer ödmjuk och till en bättre lyssnare. Nu vill han själv jobba med andras tal och talflyt, möta personer som stammar och visa att det är okej. Att livet handlar om så mycket mer.

– Våga utmana dig själv, du anar inte hur mycket du kan förrän du provar.

Malin Nyberg börjar på gymnasiet och får en ny lärare i samhällskunskap. Hon är van vid att slippa, att kunna gömma sig, men Hans är envis och vill att hon redovisar muntligt precis som alla andra. Åtta personer får plats per rad i det avlånga klassrummet, men när Malin ställer sig vid whiteboardtavlan ekar det nästan tomt. I början är det bara Hans där.

– Han var otroligt rättvis. Han ville inte att jag skulle hoppa över några moment.

Efter ett tag får hon välja en kompis. På sex terminer fylls de tomma platserna upp, en person i taget. Det blir sista terminen på gymnasiet, det sitter åtta personer per rad i det avlånga klassrummet och Malin har kopierat upp overheadbilder. Hon presenterar inför allihop, hon stammar inför allihop. Men hon bryr sig inte.

Du är inte ensam

Det finns lika många metoder för att hitta självförtroende som det finns personer som stammar. Att hitta rätt väg för en själv kan ta tid, men många delar gärna med sig av sina erfarenheter.

– Du är inte ensam och det är ingen fara. Känner du att det är ett problem så finns det hjälp att gå. Ta den hjälpen, säger Rickard Engström, 30. Han använder sig av en talteknik som heter The McGuire Programme, något han fann i vuxen ålder.

– Det har boostat mig. Självförtroendet växer något enormt mycket. Att känna att jag kan prata, ringa telefonsamtal. Att kunna beställa den maten jag vill äta, inte bara den jag kan säga.

När Malin Nyberg blir äldre och börjar på ett nytt jobb visar det sig att hennes chef också stammar. Han tycker att det är skönt med de nya självserviceskärmarna på hamburgerkedjorna och tillsammans kan de skratta åt situationen. En gemensam nämnare i någonting som inte syns utåt.

– Människor som gör sig roliga på stamning har jag ingenting för. Men jag kan se humor tillsammans med andra som förstår, som känt samma skam och klump i magen. Jag är stolt över den jag är och vill förmedla budskapet och lyfta bort de stigman som finns kring stamning, säger Malin, idag 30.