Att prata eller att inte prata om stamning, det är frågan

En reportageserie om stamning i två delar. Texterna går att läsa var för sig. 

Fem sekunder kvar. Skärmen som räknar ner sitter fast på en av alla kameror. Det är torsdag den 7 november 2019 och för en vecka sedan skickade Andrea Stéen iväg ett mail som nu försatt henne i fullständig panik. Fyra sekunder kvar. I måndags morse fanns ett svar i skräpposten, kan du komma på torsdag? I tisdags bokades tåg från Göteborg, hotell i Stockholm. Framme sent onsdag kväll, tidig väckarklocka torsdag. Tre sekunder. Andrea kunde absolut inte sova igår, nu kan hon knappt andas. Två sekunder. En.

– Jag ville verkligen att det skulle komma på tv, att stamning skulle synas. Sen att det var just jag som skulle synas, det tog väldigt mycket psykiskt.

Projekt Prata

Andrea Stéen, 26, driver Projekt Prata, ett initiativ för normalisera stamning. Genom workshops, föreläsningar och en digital plattform där människor som stammar kan mötas och komma till tals hoppas hon bidra till att fler börjar prata om stamning. Enligt Andrea finns det en stark tystnadskultur som bygger på århundraden av skam och stigman, både i samhället, men även inom själva stamningsvärlden.

Hon utvecklade projektet under 2019 och drog igång det i sin nuvarande form i slutet av sommaren, bara månader senare satt hon i direktsändning i Nyhetsmorgon i TV4.

– Jag hade inte räknat med att det skulle få den uppmärksamheten som det fick, det var överväldigande. Att gå själv från att inte prata om stamning med vem som helst, till att prata om det på tv. Det var som att jag skiftade min personlighet.

Andrea tillbringade många år med att försöka kontrollera och minska sin stamning. Hon kom till en punkt där hon insåg att den inte skulle försvinna och hon skulle bli tvungen att hantera det.

– Alla kan inte sluta stamma, det ska inte vara det enda alternativet som förespråkas. Anledningen till att så många som stammar mår dåligt är ju för att de lärt sig att det inte är okej att stamma, vi behöver förändra den synen.

Olika synsätt

– Ska ni ta en mugg med vatten och dela på den? Nej okej, en varsin. Vilken färg?

Ett barn vinkar genom webbkameran.

– Pappa pratar med en journalist, vi är snart färdiga, säger Göran Larsson och slår sig återigen ned framför den svartvita tapeten.

– Mitt mål med barnen är att de ska överleva tills de flyttar hemifrån, sen får det bli vad det blir.

Han flinar litegrann. Göran, 41, tycker egentligen inte att det är så viktigt att prata om stamning. Att blåsa upp det, göra det till en stor grej. I grupper på sociala medier ser han gång på gång hur föräldrar uttrycker en nästintill desperat oro för sina stammande barn.

– Det är ni som borde gå i terapi. Jobba på er själva, hitta grundtryggheten.

Han har själv stammat så gott som hela livet och menar att de största problemen inte alls handlar om fördomar i samhället, de ligger snarare hos individen och den närmaste kretsen. Men han är tydlig med att han pratar utifrån sin egen erfarenhet.

– Att se ditt barn må dåligt är tusen gånger värre än att du själv mår dåligt, men den där överdrivna oron blir kontraproduktiv. Det skickar signaler till barnet att någonting är fel.

Enligt Göran är fokuset skevt. Det ligger för mycket strålkastarljus på själva stamningen, oavsett om det handlar om att bli av med den eller om att normalisera den. Det som borde byggas upp först är självkänslan och tryggheten, finns den är stamningen knappast ett problem.

– Det handlar om att du ska trivas med den du är, acceptera den du är. Den där känslan av utanförskap kommer inifrån.

Träffa andra

Kim Lindbom Carlsson, 61, har en vuxen dotter som stammade mycket som barn. Kim tycker inte heller att man ska göra en stor sak av själva stamningen inför sitt barn, men menar samtidigt att man som förälder ska försöka se till att få hjälp i tid.

– Precis om man gör om barnet bryter benet eller får svårt att se, då söker man professionell hjälp.

Som förälder är det lätt att rannsaka sig själv och Kim kunde känna oro och undra: har jag gjort någonting fel som orsakat min dotters stamning? Hon har hört flera föräldrar med liknande resonemang.

– De här barnen hade stammat i alla fall. Här tror jag det är viktigt att träffa andra människor som gått igenom samma sak. Prata om det, utbyta erfarenheter.

För Andrea Stéen var det avgörande att träffa andra personer. På ett ungdomsläger får hon för första gången vänner som också stammar.

– Jag brukar säga att det planterades ett frö då. Jag förändrades inte över en natt och jag kan fortfarande kämpa med social ångest, men det hjälpte att komma till ställen där stamning var normen.

Andrea har övertygat sig själv om att det inte är så många som tittar på morgonprogrammet, men när tv-intervjun är över möts hon av sin syster i en glädjetårfylld kram och i loungen får hon tillbaka sin telefon. Kärleksrop strömmar in från familj, bekanta och främlingar och sakta går det upp för Andrea vad som nyss hänt.

– Det var verkligen det sjukaste jag hade kunnat tänka mig att göra. Och jag gjorde det.