Till slut kunde hon inte ta in några intryck på grund av cellgifterna

En gång råkar det bli fel med dokumentationen på sjukhuset. Medan hon får cellgifter fortsätter hon att äta sina cellgiftstabletter, eftersom ingen säger åt henne att sluta. Hon kan inte prata och kräks mycket, samtidigt som det blöder ur hennes mun.

– Jag minns hur jag tänkte: 'exakt såhär känns det att dö'.

Cancerbeskedet

Det var i april 2016 som Natali Fikas åkte in till sjukhuset. Under en längre period hade hon känt sig tröttare än vanligt. När hon var ute med sina kompisar kände hon ofta att hon behövde gå in på toaletten för att spy och att huvudvärken smög sig på. Hon minns också när hon var på skidresa med sin kille och hur hon knappt kunde styra sina ben när hon åkte, för att hon kände sig så svag.

På vårdcentralen tog personalen blodprover på Natali Fikas och när de såg resultaten meddelade de henne att åka in till akuten, på en gång.

– Oftast brukar man ju få vänta flera timmar på akutmottagningen, så när jag fick vänta i typ tio minuter förstod jag att någonting var fel.

Efter fyra timmar på sjukhuset fick hon svar. Hon hade leukemi.

Efter akutbesöket förflyttades hon till akutvårdsavdelningen där läkarna tog benmärgsprover på henne. Hon låg på rygg för att de skulle kunna gräva i baksidan av höften, ända in till skelettet och in till benmärgen. Bedövning fick hon inte, utan hon fick bita ihop och slappna av för att försöka somna.

Cellgifternas påverkan

De första cellgifterna Natali Fikas fick fungerade inte på henne.

– Jag kände att om inte nästa cellgifter funkar på mig så är det bara tack och hej.

Cellgifter ska bidra till att döda cancerceller, men cellgifter har också svårt att skilja på vanliga, snabbväxande celler. Därför kan det resultera i att patienten tappar sitt hår. Natali Fikas minns första gången då hennes hår började trilla av. Hon och hennes kille ska köpa en ny säng och åker till en affär för att testa nya sängar. När hon testat några ser hon hur hennes hår ligger på flera av dem. Hon skyndar runt till sängarna och plockar upp sina hårtestar och trycker ner dem i sin ficka. Ut går hon med fickan full av hår.

– Det var jobbigt minns jag. Jag ringde mina tjejkompisar direkt och bad dem komma till mig.

Tjejerna går ner till bryggan i Sundbyberg och sätter sig vid vattnet. Dit tar de med sig en sax och klipper en varsin hårtuss av Natali Fikas hår. Sedan slänger de ut hårslingorna i vattnet.

Efter att ha tagit cellgifter mådde hon dåligt ett tag, men sedan vände allt. Hon fick mer energi, all mat smakade godare och hon ville bara leva livet.

– Jag kände bara: vi går på ett rave! Vi är ute tills solen går upp och festar järnet. Jag älskade att festa på den tiden för jag kände att shit det här är kanske sista gången i mitt liv.

Men när hon mådde så bra var det dags att ta cellgifter igen.

Under en period när hon får mycket cellgifter är det som att hennes hjärna slutar fungera. Hon kan inte ta in några intryck. Hon kan inte titta på tv, inte lyssna på musik och hon kan inte prata. När hennes kille frågar vad hon vill äta till middag sitter hon tyst. Hon hör vad han säger men kan inte komma på ett enda svar. Första gången hjärndimman lättar efter några veckor går hon och köper en vegansk glass, och när hon köper den gråter hon. Hon kan beställa en glass, för hon vet vad en glass är, för hon vet vad hon är sugen på. Hon känner sig som sig själv igen.

Gråtförbud på sjukhusrummet

I sitt rum på sjukhuset hade Natali Fikas en regel – gråtförbud.

– När man var i mitt rum skulle man ha kul. Jag behövde positiviteten för att få energi, säger hon och fortsätter:

– Mina vänner berättade i efterhand att de gånger de sa att de skulle gå och parkera om bilen, var gånger de behövde gå ut för att gråta.

Ändrade beteenden runt omkring

I rummet kunde de spela kort, prata och skvallra. I början märkte Natali Fikas hur vissa inte vågade prata om sina egna problem med henne, för att de tänkte att deras problem inte var lika viktiga.

– Jag kände bara: snälla jag måste få höra era problem. Jag längtade efter att också få såna skitproblem, för att oroa mig över något annat än om jag skulle leva eller dö.

Dessutom kunde vänner eller sjukhuspersonal se på henne som att hon skulle dö när som helst.

– De såg på mig med hundögon, vilket var provocerande. Det är inte synd om mig, jag är född i Sverige och har gratis sjukvård. Jag har en snubbe jag diggar, skitsköna polare vid min sida och har rest jorden runt. Det är mer synd om dem som drömt om saker de inte har gjort.

Drömmarna driver henne framåt

Idag är Natali Fikas fri från sin cancer och har varit det sedan september 2020.

– När man är på botten är det som att vara nere i ett hål, man kan varken se framåt eller bakåt. Så fort man har huvudet lite över vattenytan vill man ju kunna se drömmarna och jag tror man mår jävligt bra av att kunna titta tillbaka och känna att man var snäll mot människor, känna att man hade kul och känna att man följde sitt eget hjärta. Så fort man ser att man tagit hand om sig själv och värderat sina drömmar och livsmål så mår man bra, säger hon och avslutar:

– Eller ja, det är ju inte så enkelt, men man kan försöka!