Roslagsgatan på Södermalm i Stockholm är full av rörelse. Bleka ansikten har letat sig ut till platserna på uteserveringarna dit solen når, och dammet från en bortsmält vinter snurrar kring bilarnas sommardäck. Årstider passerar och ljuset kommer tillbaka per automatik – men innanför väggarna på Roslagsgatan 44B måste förändringen från mörker till ljus komma inifrån.
Jag möts av en luftig reception flera sittgrupper, med gråa soffor och runda bord. På receptionsdisken ligger broschyrer med information och kontaktuppgifter till olika typer av stödorganisationer. Bakgrundsljudet av en tv och den unga receptionistens vänliga leende gör att stämningen känns lättsam, trots de tunga historier som måste passerat rummet tidigare.
Förbi ett högljutt lunchrum med skrattbeklädda konversationer, leds jag genom en ljus korridor till ett mötesrum där jag och Malin Andersson slår oss ner. Kvinnan mitt emot mig arbetar som socialsekreterare på Ungdomsjouren. Hennes huvudsakliga uppgift är att tillsammans med polisen hitta personer som på olika sätt skadar sig själva genom sex, för att sedan motivera dem till att söka hjälp.
– Jag åker ofta ut till olika typer av riskmiljöer där det råder olika typer av problematik för att lära känna personer med den här typen av beteende, främst inom prostitution men också de som på andra sätt skadar sig själva genom sex.
Ett exempel på ett riskområde är plattan vid Sergels torg i Stockholm, dit Andersson åker för att prata med unga människor och skapa ett förtroende mellan dem. Det första som händer efter att Andersson hittat en person som vill ha och behöver stöd, är att boka in en samtalstid hos Mikamottagningen eller Stödcentrum för unga.
Vilken av organisationerna det blir beror på om personen är över eller under 18. Där erbjuder de något som kallas för råd och stödsamtal, där ungdomen får sätta ord på vad den varit med om för att sedan få vägledning till vilken typ av hjälp som behövs vidare.
– En del som självskadar genom sex har tidigare varit med om en traumatisk upplevelse, en våldtäkt till exempel, och kan då behöva traumabehandling eller psykiatrisk vård för att få bukt med det som utlöser ångesten och som leder till självskadebeteendet, säger Malin Andersson.
Linda Löfberg jobbar på Stödcenter för unga, som riktar sig till personer under 18 år, och berättar att det ibland kan räcka med samtalen hos dem för att ungdomen ska bryta ett självskadande mönster. Behövs en annan typ av hjälp gör de en analys och skickar en remiss till en lämplig vidareinstans, exempelvis BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), men erbjuder fortsatt stödsamtal genom hela processen.
Cecilia Fredlund, Linköpings universitet, är en av forskarna bakom avhandlingen om sex som självskadebeteende. Hon vittnar om diskussioner och invändningar gällande just begreppet, eftersom att beteendet kräver att det är någon annan som skadar – men hon menar att det är ett viktigt första steg i utvecklingen då begreppet underlättar att söka hjälp.
– Att bara sätta ord på vad man varit med om är ju ett steg i rätt riktning. I och med att många av dessa personer tidigare har varit utsatta för någonting lider de ofta av höga ångestnivåer. Jag har inte hittat någon annan grupp med så mycket traumasymptom, säger forskaren.
Den höga ångestnivån bidrar ofta till självhat, sömnsvårigheter på grund av mardrömmar och flashbacks samt andra typer av självskadebeteenden och suicidtankar. Camilla Kornejad Karlsson jobbar på BUP inom DBT-teamet, dit ungdomar upp till 17 år kan få hjälp med ett pågående eller tidigare upprepat självskadebeteende.
– DBT, dialektisk beteendeterapi, är omfattande behandling med gruppträningar inom fyra områden, däribland känsloreglering och krisfärdigheter som är aktuellt för en person som skadar sig genom sex, berättar Kornejad Karlsson.
Behandlingen hjälper personer som skadar genom sex att hantera situationer och känslor på ett sätt som inte resulterar i en självskada, vilket även Malin Andersson pratar om i mötesrummet på Ungdomsjouren.
– Att skada sig själv genom sex är precis som andra självskadebeteenden väldigt lösningsorienterat och ett uttryck för ångest, att man gör någonting för att lindra den. Sättet att hantera de känslorna är vad som måste förändras, förklarar Andersson.
Jag frågar henne om hur man kan tänka för att hjälpa sig själv, om man av olika anledningar inte vill söka professionell hjälp. Hon funderar en stund innan hon svarar att förändringen kommer inifrån den självskadande individen, oavsett om man tar hjälp eller inte är det personen själv som gör jobbet. Det som hjälper är att aktivt försöka bryta mönstret som påverkar dig negativt.
– Det är också viktigt att veta att det blir bättre. Det är kanske provocerande att höra och lätt att säga, men det är faktiskt så.
I dagsläget finns Mikamottagningen i Stockholm, Malmö och Göteborg, men Ungdomsmottagningarna runt om i landet har en liknande funktion dit unga kan vända sig. Malin Andersson får du höra av dig till oavsett var i landet du bor, så hjälper hon dig vidare.
