Luften står still och solen gassar. Vi står i mitten av Södermalm utanför Stockholms elementära teaterskola. Det är en smal gata där ett fåtal bilar står parkerade längs trottoaren.
—Det är för varmt här, vi sätter oss i skuggan där borta i parken, säger Victor Nordin.
Vi sätter oss i parken som är omringad av bostadshus. Med utsikt över det ganska anonyma huset där S.E.T (Stockholms elementära teaterskola) ligger. I parken leker några barn med en leksakshelikopter medan föräldrarna roar sig med att dricka kaffe och läsa varsin bok.
—Teater och skådespeleriet är verkligen roligt. Det som drivit mig är att förstå människans mekanismer. Att kunna visa för andra och att få berätta en historia som berör. Om det är att berätta om ett gräl på ett sätt som människor kan relatera till eller att få dem att förstå är viktigt, säger Victor.
Det har tagit tjugosex år att ta steget och förverkliga drömmen för Victor. Hans mål är inte uppnått än men han har snart klarat av den första etappen på resan.
—Jag är ju inte klar efter det här året. Det är ju en livslång resa. Men det spelar ingen roll hur gammal eller ung man är, alla kan bli skådespelare. Det handlar främst om att våga leka. Att våga leva ut och att ha roligt, att släppa fram sitt inre barn.
Att komma in på skolan var inte helt enkelt. Det började med ett antagningsprov där de fick spela upp en scen de själva valt. Den skulle sen göras om för att spelas upp på ett helt nytt sätt, med en helt ny känsla förklarar Victor. Allt för att visa att man kan beröra publiken.
—Skolan har hjälpt mig utvecklas som person. Utbildningen har utan tvekan varit till hjälp för mig. Att få gå in i rollen och spela en puderdosa, ett träd kanske låter bisarrt men det hjälper en. Vi har fått gå in och spela roller som vi aldrig bemött tidigare. att få spela transsexuell, kvinna eller något som vi inte tidigare kunnat identifiera oss med tvingar oss att förstå för att på bästa sätt förmedla känslor, berättar han.
Framtiden ser både ljus och mörk ut. Mindre teaterscener har svårt att locka in ungdomar och ny publik. Det leder till att flera teatrar får stänga på grund av den ekonomiska faktorn. Victor tycker det är synd att inte fler unga väljer att se teater.
—Marvel-filmerna lockar ju ungdomar idag, mer än vad Shakespeare eller Strindberg gör. Även om det är moderna uppsättningar, alltså gamla berättelser i en modern miljö. En bra teater kan vara minst lika spännande som en actionfilm på bio.
Victor skruvar lite på sig och funderar en lång stund. Han berättar att bion och filmer absolut är en källa till inspiration. Men de som han ser upp till och ser som sina målbilder är ursprungligen från teaterscenerna.
—Benedict Cumberbatch är en person som inspirerat mig. Det märks att han kommer får teatervärlden, Hugo Weaving likaså. Om jag ska drömma om vad jag skulle vilja göra när jag blir etablerad så är att bli som dem. Att ge sig på djupa roller som inte är helt lätta, att få hålla på med en bred repertoar.
Det stoppar inte Victors planer, men pengar är något som oroar. Han förstår att även om han inte vill hålla på med teater, måste han ha tillräckligt med pengar i fickan för att klara sig.
—Jag kommer nog inte tjäna in några större checkar de första åren, men jag är beredd på det. Jag har accepterat att det inte till en början går att överleva på teatern. Men jag är villig att kämpa mig hela vägen fram.
—Mitt långsiktiga mål är att få spela in en Netflix-serie eller något liknande. Att få ta sig in på marknaden och producera något jag kan leva på.
Efter sommaren kommer han stå på teaterscenen Alma, där kommer han ingå i en ensemble och sätta upp flera olika uppsättningar. Det är samma scen som lektionerna och framträdandena hållits på så för Victor blir det inga större förändringar i omgivningen
Parken är nu lugn och stilla. Barnen har gått hem med sina föräldrar och stadspulsen hörs på distans. Det enda som inte ändrats är värmen, luften står precis lika stilla som tidigare. Vi sätter punkt med ett handslag och våra vägar skiljs åt.
