Det har nu gått över tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Missiler och drönare fortsätter att regna över landets städer. För Masha Lyubivaya, 22, är Kiev ett hem där rädsla möter viljan om att leva vidare – Alla försöker leva sina liv så gott de kan.
Kriget mellan Ryssland och Ukraina har pågått i tre år. I februari 2025 rapporterade FN att nästan 13 000 civila människor har dött sedan dess.
31 juni drabbades Kiev av en av de mest katastrofala attackerna sedan den fullskaliga invasionen inleddes i februari 2022. Över 300 drönare och åtta kryssningsrobotar slog till mot staden, enligt det ukrainska flygvapnet. I attacken träffades lägenhetskomplex, skolor och sjukhus. Minst 31 människor dödades och 159 skadades.
Att återvända till ett land i krig
Masha Lyubivaya, 22, kommer från Ukraina, men har bott i Georgien sedan kriget började. I början av 2025 flyttade hon till Sverige för att bo hos sin mamma och bonuspappa. I april var hon på besök i Ukraina för första gången sedan kriget började.
Under hennes två veckor i Kiev spenderade hon och hennes släktingar nätterna i korridorer och källare för att undkomma drönare och ballistiska robotar.
Nätter bakom två väggar
I Ukraina finns en regel om “två väggar”. Det innebär att när människor får en varning om inkommande bomber måste de ta skydd bakom två väggar när det inte finns möjlighet att ta sig till ett skyddsrum. Den första väggen stoppar bomben. Den andra väggen skyddar från splittret från när den första förstörs.
Masha och hennes familj gömde sig därför i korridoren i deras lägenhet. Nästan varje natt kom varningar om drönare.
– I korridoren spelade jag kort med min kusin. Han var lugn, han är van. Han brukar distrahera sig själv med sin Ipad, berättar Masha.
Ljus, ljud och tryckvågor
En natt fick de varningar om ballistiska robotar. Masha berättar att när robotens stridsspetsar landar utplånas allt inom hundra meter. När de får en varning har de bara två minuter på sig att ta skydd.
Natten då varningen kom fanns det inte tid nog att ta sig till grannens källare som nu används som ett skyddsrum. På vägen till korridoren såg Masha när en stridsspets slog ner mot en stridsvagnsfabrik.
– Jag såg ett starkt ljus. Ljudet från explosionen var väldigt hög. Jag kände vågen från sprängningen.
När hotet blir vardag
Trots de sömnlösa nätterna fortsätter dagarna i Kiev nästan som vanligt. Masha minns när hon satt på en restaurang med en vän och sirenerna började ljuda om inkommande flyganfall. Ingen reagerade. Vännen och de andra restauranggästerna fortsatte att prata, skratta och äta.
– Det är normalt för dem, säger hon. Man kan inte avbryta sitt liv tre till fem gånger om dagen. Människor lever i mentaliteten “dör jag så dör jag.”
Katastrofpsykologi Region Stockholm beskriver detta som ett vanligt men riskfyllt reaktionsmönster. Det är en skyddsmekanism att stänga av känslorna för att orka leva vidare. Men det kan också leda till att glädjen och engagemanget försvinner, och på sikt öka risken för posttraumatiskt stressyndrom.
Psykisk ohälsa i krig
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, rapporterar att omkring 14 miljoner ukrainare lider av pyskisk ohälsa som följd av kriget. Många unga har förlorat tron på framtiden. MSB varnar i rapporten för att psykisk ohälsa i Sverige skulle öka kraftigt om landet drogs in i krig. Beredskapen måste därför förbättras. Psykologen Filip Arnberg säger till Sveriges Radio att psykisk ohälsa är mycket vanligt i långdragna konflikter.
Att hantera rädslan
För vissa hjälper det att kanalisera den konstanta oron. I en intervju med EU-initiativet EU Neighbours East berättar en kvinna vid namn Yuliia att hon försöker undvika nyheterna och istället hjälpa människor och återuppbygga det som förstörs.
Masha känner igen känslan av avtrubbning.
– Det har hållit på så länge. Jag har inga tårar kvar, säger hon.
Saknaden efter hemlandet
När Masha kom tillbaka till Stockholm slogs hon av tystnaden.
– Jag tror vi tar lugnet för givet. Varje dag har vi en fridfull himmel här. Ingen försöker bomba en.
Hon blir glad när hon ser ukrainska flaggor i Sverige. Men hennes största önskan är att flytta hem till Ukraina.
– Oavsett hur läskigt det är vill jag vara i mitt hemland och uppleva det här med mitt folk.
