Det var en gång då allting var så hemskt och Tuma var så ledsen att hen nästan dog. Så börjar teaterföreställningen Tuma som spelas på teatern Unga Klara i Stockholm. Den riktar sig till barn och unga upp till 18 år. Förutom barnet Tuma finns hens familj som består av skådespelare med olika etnicitet och funktionsvariationer på scen. Regissören Gustav Deinoff tycker att det är viktigt med inkludering.
– Funktionsvariationer är väldigt dåligt representerade i kulturvärlden, när det gäller vilka som får ta plats på scenen, vilka som berättar och vilka som utför. Det blir rikare om man vågar vara lite bredare.
Tuma lyfter även barnperspektivet. Gustav Deinoff vill att barnen är jämställda med sina vuxna kollegor. Läget har träffat tre av Tumas barnskådespelare, Ernesto Vera-Zavala 10 år, Eira Castro 12 år och Mila Castro 9 år. Mila Castro minns tillbaka när hon och hennes syster fick veta att de hade fått rollerna.
– Vi skulle gå och lägga oss men jag och Eira gick upp ur sängen och började dansa och skrika som galna tonårstjejer.
Sedan började de att repitera. Gustav Deinoff minns precis hur det var när skådespelarna samlades för första gången.
– Det var väldigt häftigt och speciellt. På ett sätt är det precis som vanligt, en stor grupp människor som samlas för att göra teater. Men sedan släpps flera energier och händelser in i rummet som annars inte får ta plats i vuxenvärlden.
Ernesto Vera-Zavala kommer ihåg hur det var att repa med så många nya människor.
– Gustav ville föra oss samman. Det skulle inte finnas någon som var utanför, men det skulle inte heller vara någon som tog extra mycket plats. Jag har aldrig varit med när de involverar barnen så mycket.
Eira Castro håller med Ernesto.
– I början när vi repeterade ville Gustav att alla skulle lära känna varandra. Det är väldigt kul att jobba med alla. Det är ett coolt gäng och fantastiska människor.
Efter tre månader av intensiva repetitioner och mycket nervositet spelades Tuma äntligen framför publik. Gustav Deinoff hoppas att föreställningen berör och vidgar publikens perspektiv. Ernesto Castro önskar att publiken tar med sig en sak när de lämnar teatern.
– Hopp, den här pjäsen handlar om hopp. Nu är det mycket krig i Europa men det finns ändå något hopp där. Pjäsen är ganska mörk men ändå har man massa hopp i sig.
