Klockan är 18.00. Skoldagen är slut sen några timmar och 17-åringarna Erik Lindberg och Petrus Lestander från ForshagaAkademin ska ut på sin första bäverjakt.

Petrus är den enda som har hörselkåpor.

– Det kan smälla till över 130 decibel, berättar han, med geväret hängandes över axeln, under den 800 meter långa promenaden in i skogen.

Stövlarna låter högt i den regntunga gyttjan. Skogen är sagolik och trolsk med mossiga stenar och branta sluttningar - som gjord för att gå vilse i.

– Ju mer vilse man går, säger Erik.

– Desto mer gillar man skogen, fyller Petrus i.

Under april månad är det bara jakt på vildsvin och bäver som gäller i Sverige. I lövskogarna runt Forshaga finns det gott om bäckar och vattendrag, miljöer som bävern trivs bra i. Där bygger den dammar, bland annat för att gömma ingången till sina bon. Det höjer vattennivån vilket kan ge skador på omgivningen.

– Men de är bara skadedjur när de är på fel ställe, säger Erik och berättar hur de också skapar viltåkrar och föda till andra djur genom att fälla träd.

– Bävern är en extremt bra viltvårdare.

Han stoppar upp ett finger i luften.

– Den är västlig, säger han till Petrus.

Vilket håll vinden blåser åt är viktigt.

– Deras starka luktsinne kan lätt avslöja oss och de slår då hårt i vattenytan med sin paddel för att varna andra. Så ska man kissa ska man göra det nu, informerar Erik oss och det låter som om han har jagat bäver förut.

Inne i skogen går vi i varandras fotspår för att inte avge lukter. Erik och Petrus böjer sig smidigt under hängande grenar och kliver tyst över fallna trädstammar. Regnet når för stunden inte ner tack vare trädens löv ovanför.

De stannar till. För ett otränat öga hade det bara varit en bit blöt jord.

– Där har en bäver varit och bökat, ser Petrus och pekar mot marken.

För att täcka en bättre yta och inte lämna onödiga spår så delar vi på oss. Erik fortsätter vidare in i skogen.

Bakom några buskar precis intill bäcken hittar han en bra plats. Han testar olika vinklar med geväret, tar fram sin hopfällbara jaktstol med lövmönster på och slår sig ner. Regnet smattrar hårt ner i bäcken.

– Ser vi en bäver så rör vi inte ett finger, viskar han.

Geväret är nu redo med ammunition. Tystnaden i skogen bryts bara av några fåglar, det lilla vattenfall som forsar i bäcken och löven som får hårda regndroppar på sig. Det är bara att låta väntan och jakten börja.

19.00

Erik häller upp en kopp rykande kaffe och berättar att det finns ostmackor ifall hungern skulle komma. Han visar en liten svart kula på marken, bäverns bajs. Han delar det på mitten. Insidan ser ut som den på en havreboll.

– Det är fiber som är kvar, säger han.

Det märks att Erik sitter på stor kunskap om naturen och att jakten för honom och många jägare är mycket mer än att jaga. Ekologi och naturvård är bara några grejer som hör till.

– Till exempel arbetar viltvårdare mycket med att viltstammen ska ha så bra förutsättningar för att leva som möjligt.

Att vara ute i skogen är belöning nog för Erik.

– Jag har fått så många minnen i huvudet av djurens skådespel. Att jag kan sitta här och se en råbock i gnistrande ljus, utan att den vet om mig - det är något med det, säger han och tillägger:

– Det hade varit jättetråkigt om jag fick träff varje gång.

Det längsta han suttit på jakt är åtta timmar.

– Jag bara sitter här och fnular på världsproblem. Ibland småpratar man med nån, som nu. Jag har en ekorre på Munsö som alltid gör mig sällskap och gör vad en ekorre gör.

20.00

Regndropparna i bäcken börjar avta och molnen spricker upp. Solljuset tränger igenom träden som små strimmor och når ner till vår glänta.

– Vad fint ljuset blev, säger Erik och förflyttar sin blick mellan träden.

– Nu kanske bävrarna kommer fram. De är precis som människor. När det regnar vill man ju inte gå ut.

Just det där samspelet mellan människa, djur och natur betyder mycket för Erik. Det finns en stor respekt för att djuren och naturen ska må bra. Att vara säker på att djuret inte riskerar att lida om man skjuter är viktigt.

– Jag får skuldkänslor om jag köper kött, typ dansk fläskfilé, i affär. De djuren har inte haft det lika fint som ett rådjur som knatar runt i skogen, på sin hemmaplan, säger han och berättar att han nästan bara köper närodlat.

– Förutom banan då, det är inte så enkelt.

Plötsligt plaskar det till i bäcken. Erik vänder geväret mot platsen där ljudet kommer ifrån. Det är svårt att skilja mellan vad som är regndroppar och vad som är djur på vattenytan.

Kan det här vara en bäver? Erik ställer sig knäpptyst upp och genom kikarsiktet på geväret granskar han bäcken.

Helt plötsligt börjar två vingar flaxa intensivt och en kricka, en fågelart, lyfter likt ett flygplan.

21.00

Fåglarnas kvittrande har ökat och i väst har solen påbörjat sin resa nedåt. Djurens ökade aktivitet är ett tecken på att kvällen börjar närma sig.

Medan mörkret börjar falla kommer samtalet in på den stereotypa bild som finns av jägare, som lite bufflig och skjutglad.

– Skulle ljuga om jag sa att det inte alls finns. Men den är på nedåtgående. Jag tror att de unga jägarna har börjat förändra det. Det tycker jag är bra, säger han och lyfter fram skillnaden på en skytt och en jägare.

– En skytt gör aldrig grundjobbet, de vet inte hur det går till. De smäller på utan hänsyn till vad som händer.

Erik tycker sig också se en ökning av tjejer som sysslar med jakt.

– Av de som tog studenten här 2017 var 20 procent tjejer. För mig är det viktigt att stötta de tjejer som vill jaga och vara hård mot de som jobbar emot det.

Ljuset har försvunnit snabbt. Vattenytan är svår att se. Men månen är stark ikväll vilket ger några minuter till. Erik spejar en sista gång innan han tar ut de fem kulorna ur geväret och kontaktar Petrus.

22.00

I köket på Floragatan i Forshaga, där Petrus och Erik bor tillsammans, dricker de kaffe och äter de överblivna mackorna. Några vänner kliver på utan att knacka och köket blir snabbt fullt. De bjuder på rökt gåsbröst.

Det blev ingen bäver - men vad gör det ändå?