I det värmländska duggregnet står sexton ungdomar och lyssnar uppmärksamt. Hundkunskapen hålls under tisdagen i ett skogsbryn intill Klarälven. Hunden Emmet är med på lektionen, och eleverna får lära sig vad man kan göra för att få en ökad kontroll över hunden i jaktsituationer.

– I skogen händer det saker du inte kan förutse, vanlig dressyr är betydligt enklare än att träna upp en jakthund, berättar läraren Kerstin Andersson.

14 av klassens 17 elever har en egen jakthund. Vilken ras man bör skaffa beror på vilket djur man är intresserad av att jaga. Labradorer är lojala och duktiga på att hämta in mindre djur som skjuts under en jakt, medan den självständiga och impulsiva borderterriern används för att söka upp djur och driva dem mot jägaren.

För Ida Carlsson som kommer från Töcksfors var det en självklarhet att hon skulle skaffa en egen jakthund.

– Bamse är en gråhund, och vi har haft gråhund sedan jag var liten. Så när jag var sexton köpte jag en egen, och eftersom jag tycker älgjakt är roligast så ville jag ha en älghund.

Tillbaka i klassrummet går läraren Gustav Carlander igenom morgondagens jaktpositioner. Klassen ska då jaga bäver, och för många kommer det att vara första gången.

– Och så glömmer ni inte att vi har bäverprov imorgon innan jakten! avslutar han.

Läser man viltvårdsprogrammet på Forshagaakademin så lär man sig inte bara hur man skjuter ett djur. Det är minst lika viktigt lära sig om djurliv, naturvård och etik. Av de som går i tvåan på viltvårdsprogrammet har alla förutom en flyttat till Forshaga för utbildningen.

Många kommer från orter där det finns en stark tradition av jakt, och från familjer som har jagat under flera generationer. Ida Carlsson har sedan hon var liten varit med i skogen och tittat på.

– När man skjuter en älg så tar man itu den i skogen. Det brukar i alla fall vi göra i familjen. Då tar man av skinnet, flår den, så får den hänga några dagar så att den blir mör och bra. Det blir en hel del kött.

Hon köper sällan kött i en mataffär.

– En vet aldrig helt var det kommer ifrån eller hur transporten har varit.

Men det är inte bara för köttet som hon jagar, utan även för upplevelsen. Det finns en jaktrunda som Ida aldrig kommer att glömma.

– Första gången jag och Bamse sköt en älg tillsammans var Bamse elva månader. Jag hade tränat honom till att han skulle leta upp älgen, skälla när han hade hittat den och driva den mot mig.

Just den gången hittade Bamse en älg, som Ida lyckades skjuta.

– Sekunderna efter vart jag jätteskakis och började gråta, det var ju min första älg. Men också för att jag var glad för Bamses skull. Vi hade gjort det tillsammans. Jag tror att Bamse förstod att vi hade lyckats för han viftade på rumpan.

Vildsvin bökar upp marken, kronhjortar skaver bort barken på träden och bävrar kan om de blir för många bygga igen vattendrag, berättar Idas klasskompis Johanna Forsby.

– Om det blir för mycket av en art så kan den konkurrera ut andra. Det blir ju mindre mat ju fler det blir, och då blir konkurrensen mellan arterna högre.

Johanna tycker att man ska ta tillvara på alla delar av djuret man skjuter, och att en bra sak med jakt är att hon slipper köpa kött i affären. På frågan om hon skulle kunna tänka sig att sluta äta kött, blir svaret nej.

– Det gör ju att det blir mindre försvarbart att jaga i så fall, om man inte skulle äta köttet sedan.

Det finns många som är kritiska till jakt. En del tycker att man borde kunna kontrollera antalet djur utan att skjuta dem, och att det är fel att jaga djur för nöjes skull.

Johanna anser att hon jagar för en god sak.

– När jag skjuter ett djur som går att äta så minskar köttkonsumtionen i butiker. Jag tycker att det är försvarbart att jaga, för folk äter kött ändå. Och om du skjuter ett djur som inte går att äta för att det är sjukt så förkortas bara djurets lidande.

Hon har inte stött på någon som tycker att det är helt fel med jakt, men är öppen med att det finns jobbiga inslag i jakten. Ett exempel är skadeskjutning av djur, men på skolan får de lära sig mycket om hur man på bästa sätt kan undvika sånt.

– På skjutbanor tränar man på att skjuta så exakt att djuret dör direkt. Det finns ett träffområde, träffar du där så dör det direkt.

När skoldagen är över förbereder sig Petrus Lestander för kvällens bäverjakt med klasskompisen Erik Lindberg. För Petrus är jakten inte helt fri från jobbiga känslor.

– Jag är ju ganska blödig, så kommer det en ung kalv så skjuter jag inte. Man märker att mamman blir ledsen. Det är bara sån jag är, jag gillar det helt enkelt inte. Men alla gör som de vill.

Regnet kan ha skrämt iväg bävrarna, men det gör honom inget. Han har aldrig känt sig besviken efter en jaktrunda.

– Även om jag inte skjuter något så har jag ju fått spendera flera timmar i skogen. Jag tror att vi människor mår som bäst ute i naturen. Jag var i London och hälsade på min syster, men kände att det räckte med tre dagar.

Petrus berättar att han väldigt sällan blir stressad. Han tror att det beror på att han lever så nära djur och natur. Telefonen använder han aldrig i skogen, han vill inte ha något som stör.

– Jag brukar gå ut i skogen utan bössa ibland för att kolla spår, titta på djur och växter. För att tänka på livet och på det som finns omkring mig i naturen.

Vi önskar Petrus lycka till på jakten ikväll, men blir snabbt tillrättavisade.

– Man önskar inte lycka till, man önskar skitjakt, säger han.