Idag är det tre år sedan terrordådet på Drottninggatan. Fem personer dödades och tio skadades. Läget har pratat med två vittnen som befann sig i centrala Stockholm fredagen den 7 april 2017, här är deras berättelser.
Julia Remmer, 15, och kompisen Alina har varit och fikat. Den första fredagen i april 2017 ger ett blygsamt hopp om våren med sina 10 grader och helgen ska precis börja. 14.51 tar de ett par bilder utanför kaféet och går upp till en klädaffär på Drottninggatan. Julia hinner kolla på solglasögon precis vid ingången, hon står med ansiktet mot glasdörrarna.
– Det jag hör då är som att det blåser, jag vet inte riktigt varför. Det kommer hur mycket damm som helst, sand typ.
Utanför ingången ser hon hur folk börjar skrika och springa på gatan. En kille slänger sig innanför dörren med huvudet före och landar på golvet, i nästa stund ser hon lastbilen köra förbi i hög fart. Klockan är 14.53 när polisen nås av första larmet.
– Det första jag tänkte var: nu är det en galning som kört in i en folkmassa. Sekunden det hände ringde jag mamma. Jag var i sån himla chock, jag stod bara kvar där.
Julia fattar vad som har hänt, men tycker samtidigt inte att det känns verkligt. Hon behåller lugnet, men i klädaffären ökar paniken.
– Det var nästan som en dröm. Av nån anledning börjar larmet gå, vilket gjorde saken ännu värre. Alla började springa längst in i affären, jag antar för att de skulle gömma sig. En tjej fick värsta panikattacken och skrek jättemycket.
Bakom klädaffären finns en passage till en hotellbyggnad. Ingen får längre vara kvar i butiken och Julia och hennes kompis tvingas välja mellan att slussas dit tillsammans med personalen, eller att gå ut på gatan. Väl i passagen måste de sitta ned ett tag och de ser genom ett fönster ut på människor som flyr.
– Det var så sjukt, det var hur mycket folk som helst som sprang och trängdes.
Telefonsamtal bryts och signaler slutar gå fram. I hotellobbyn samlas mer folk. Det går rykten om skjutningar på Kungsholmen och alla ombeds att sitta på golvet. Polisen är där och samlar vittnesmål, sjukvårdare hjälper en skadad person att linda sitt ben.
– Vi var kvar där i flera timmar. I början kändes det jätteläskigt och alla triggade varandra med sin panik. Men på något sätt kändes det ändå som att det skulle bli okej, att läget var under kontroll.
Kvällen kommer och de måste ta sig hem. Kompisens pappa kommer med bil, men delar av centrala Stockholm är avstängda och han parkerar vid Odenplan, nästan en och en halv kilometer bort. Det känns långt, det är svårt att veta hur man ska gå. Julia och Alina råkar ta sig innanför en avspärrning och polisen blir irriterad.
– De blev jättesura på oss, det gjorde inte situationen bättre. Det var mer läskigt att bli utsläppt på gatan och behöva gå genom stan.
Efter väntan, ovisshet och bilköer kommer Julia hem mitt i natten. Inte förrän dagen efter slås hon av det som verkligen hänt.
– Kroppen gör ju så att man kan hantera sina känslor bättre när man är stressad och jag var inte den som bröt ihop, men dagen efter hade jag väldigt mycket ångest. Vi var så nära på att kunna bli skadade, eller till och med dö. Det var väldigt jobbigt i flera veckor efteråt.
Julia drömmer ibland mardrömmar om terrordåd och blir extra berörd när liknande saker sker runt om i världen. Veckorna efter dådet på Drottninggatan reflekterade hon mycket över det som hänt och jämförde det med människors upplevelser i krigsdrabbade länder.
– Det är så hemskt. Om vi tycker att det här var jobbigt, tänk då på folk som måste uppleva sånt här varenda dag. Eller värre saker.
Julia är nu 18 år, hon tänker på terrordådet ibland men mår idag bra.
När terrorattacken inträffar jobbar Hannes Sundell, då 25 år, som chef på ett kafé på Hötorget, knappt 150 meter bort. Han minns förmiddagen som lugn. Frukostpersonalen har precis gått hem när en gammal kollega hälsar på. De har tid att snacka och det är bra stämning.
– Hon var tjenis med alla. Vi var fem–sex personer som jobbade just då.
Efter att de sagt hejdå går det knappt en kvart, sen ringer hon på jobbtelefonen. Nu är tonen annorlunda. Hon signalerar att någonting har hänt på Drottninggatan. Folk flyr.
Kollegan vet inte exakt vad som skett, men varnar Hannes, säger att han ska försöka evakuera.
– Då tittar jag ut i kaféet och ser att det börjar bli mycket folk. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag tömma lokalen?
Kafégästerna ställer sig upp vid sina platser. Hannes börjar tänka på möjliga gömställen. Kort därefter kommer fler in för att ta skydd, paniken växer och någon skriker:
– De är där och skjuter!
Folk tittar på Hannes och undrar vad de ska göra. Gömma sig, eller fly. Till slut kommer vaktmästaren och säger att alla måste ut. ”Varför ska vi ut?” och ”detta är helt sjukt” hinner Hannes höra och minns att han tänkte en sak.
– Jag måste stänga av grillarna.
Han är kvar bland de sista, de stänger och låser. Ute på gatan flyr folk iväg i mindre klungor, de pytsas ut med ett ”gå, gå, gå!” och Hannes och hans kollegor springer. Någonstans, bort från Drottninggatan.
Efter ett tag blir de upplockade. Hannes och fem eller sex andra personer klämmer in sig i en bil och flyr centrala Stockholm. Just då vet de ännu inte att de är i säkerhet och att det aldrig var någon skottlossning. Till slut kommer var och en hem till sig.
Dagen efter går Hannes till jobbet. Pojkvännen Gianluca följer med, han vill inte vara ensam.
– Det var en helt surrealistisk arbetsdag. Vi började städa, kaféet var ju lämnat i stunden. Telefonen ringde och alla hade glömt grejer.
De som inte ville jobba stannade hemma, en kollega på samma kafékedja längre upp på Drottninggatan slutade helt. Hannes undvek att röra sig i området för resten av året, men kan nu vara där igen utan problem. Idag är han mer uppmärksam på när folk beter sig udda, eller får panik över småsaker.
– Jag fick se den där panikkänslan på riktigt. Jag blir lite extra orolig för hur andra människor agerar.
