Två stammisdamer sitter med varsin filt i trädgårdsstolarna framför Vintervikens trädgårdskafé. De har hängt på låset – klockan har precis slagit 11 och öppningstimme. Vindspelet roterar snabbt idag, blåsten ruskar om grenarna i äppelträden som fortfarande väntar på värmens klartecken för att blomma. När solen kommer fram är temperaturen ljuvlig, men så fort molnen tornar upp sig blir en hand utan vante snabbt kall. Ändå är värmen en av anledningarna till att trädgårdskaféet, som vanligtvis är öppet bara på helger såhär års, varit igång nästan varje dag i april. Men det är inte den enda anledningen.
– När coronan slog till så började det vandra runt folk här nere på dagarna. Helt plötsligt satt människor hemma och jobbade och helt plötsligt var det människor som inte hade något jobb, så alla började hänga här. Vi tänkte, herregud, vi måste ju öppna, vad ska det bli av alla de här människorna! säger Anna Lindau Schwanbom när vi slagit oss ned vid det vitmålade trädgårdsbordet.
– Folk har ju varit så lyckliga. Det är klart att det har varit bra ekonomiskt för oss men det har ju också verkligen blivit som en fristad, när människor inte kan gå dit de brukar finns vi här.
Själv har hon har varit aktiv i föreningen sedan 2013 men är sen två år tillbaka verksamhetsutvecklare, vilket är en tjänst som aldrig funnits tidigare. Det är hon och en kaféansvarig som är de enda heltidsanställda på föreningen – resten av arbetet sker ideellt.
– Jag har jobbat mot att det ska hända, att vi ska ha någon sorts samordning som inte bara bygger på ideell verksamhet. Vi har ju blivit i tiden med det vi gör på ett sätt som var ganska oväntat, det här har blivit lite av en institution i området.
Att de ligger rätt i tiden märks på det stigande intresset för föreningen och förra året slogs rekord i antal medlemmar: 400 stycken. Varannan lördag och söndag hålls frivilliga gemensamma arbetsdagar i trädgården och det är en tradition som funnits med sedan föreningen bildades år 1999. Det finns ett gäng veteranmedlemmar som i stort sett är autonoma; de kommer och går som de vill och tar egna initiativ till odling i rabatter eller puts av möbler. Det varken finns eller behövs något kontrollerande organ i föreningen, utan det handlar om individuella insatser – den som har en bra idé och klarar av att genomföra den är fri att sätta sin egen prägel.
– Det bygger på en frivillighet, gemenskap och kanske även solidaritet på nått vis. Vissa tycker att det bir jävligt flummigt men jag tror inte att just de kommer hit, det är så tydligt vilka vi är. Den här platsen talar för sig själv. Och vi vet ju hur många som uppskattar det här av de som bor här.
Nog lockar trädgården många. På bara en kvart har det strömmat till personer som sitter och fikar med säkert avstånd mellan varandra i trädgården. En bit bort sitter Matilda Eklund och lägger torvlock kring en rabatt full av jordvivor. Hon går trädgårdsutbildningen på Skillebyholms komvuxskola och gör sin praktik nu. Det är egentligen hennes sista vecka här men med tanke på situationen med coronaviruset blir hon kvar till sommaren istället för att gå till ännu en praktikplats.
– Det är tur för vi håller på med en liten odling bakom kafét, vill du se?
Bakom köket har hon och en annan praktikant lagt stengolv framför en jordplätt med neonorangea snören som löper kors och tvärs.
– Här ska det växa bär, bönor och sallad och så. Allting kommer gå till kafét, förklarar hon.
Hon tror att trädgården har spelat en viktig roll för folk den senaste tiden.
– Om man lider av psykisk ohälsa är det bra att komma hit, här behöver man inte oroa sig så mycket. Och det är många äldre som kommer hit för de kan inte vara någon annanstans.
Besöksklientelet och föreningens medlemmar består mycket riktigt till stor del av pensionärer. Men det har skett en förändring under de senare åren – fler unga och barnfamiljer söker sig hit. Det kan bero på att föreningen har ändrat sitt tilltal, blivit med hemsida och sociala medier, men Anna Lindau Schwanbom tror också att det har något med tiden att göra.
– Jag tror att det är någon sorts samhällsengagemang, för det vi gör stämmer väldigt bra överens med vissa ideologiska strömningar som handlar om hållbarhet och cirkulärt tänkande.
Innan vi skiljs åt berättar hon om en plan hon har haft länge: att skriva en bok om föreningens och trädgårdens historia. Om människorna, den ursprungliga visionen, intrigerna och samarbetet. Om vägen från en liten odlingsplätt till en fristad.
