Vikten av en fristad

Håll en hästlängds avstånd

- Kom ihåg nu att ni visst kan!

Lektionen är nästan slut, och läktaren är tom. På sargen sitter A4-papper uppsatta. "Håll en hästlängds avstånd" står skrivet med stora bokstäver.

Coronapandemin berör alla delar av samhället, inklusive verksamheter som Vigelsjö Ridskola i Norrtälje.

- Några i riskgruppen avbokar sina lektioner och vissa delar av verksamheten ställs om för att vi ska hålla avstånd till varandra, säger Leila Bull när vi tillsammans går mot hagarna.

Förutom ridlärare är hon även ridskolechef sedan nio år tillbaka.

- Vi är numera max två samtidigt inne i sadelkammaren, teorilektionerna görs om och hålls utomhus och så hänger vi fram hästarnas utrustning för att minimera kontakten mellan eleverna, fortsätter hon.

Annars är det dock inte så värst stor skillnad i ridskoleverksamheten. Hästarna behöver ha mat, motion och kärlek varje dag.

- De varken vet eller bryr sig om vad som händer i världen, så när man hänger i stallet får man lite känslan av att allt är som vanligt, säger Leila.

Hon öppnar grinden och manar på hästarna. De kan vägen och springer själva in till stallet.

Hästen Corona i karantän

Nyligen köpte ridskolan in en ny häst till verksamheten. Egentligen är det en ganska vanlig häst: brun och mellanstor. Men hon heter Corona.

- Ja, hon kom från en hästhandlare och döptes till Corona. Just nu står hon i karantän då hon har varit lite snorig. Det är knappt så att vi vågar presentera henne för någon, för vad ska vi säga? "Nu har Corona kommit till stallet".

På ridhusväggen hänger guldfärgade hästskor i långa rader. Leila berättar att de är resultatet av det initiativ som togs 2015, när stallet drabbades av den allvarliga hästsjukdomen kvarka.

- Alla som bidrog ekonomiskt och på så sätt hjälpte oss att överleva fick en hästsko med sitt namn uppsatt på väggen.

- Vi tog oss igenom det, och vi kommer att ta oss igenom det här också, säger Leila.

Stallet är en fristad

I stallet finns alltid något att göra. Här finns varken tid eller utrymme till bekymmer.

- Hästarna är alltid i nuet och de kräver att man själv också är det. Det är som mindfulness, säger hon.

Leila sträcker på sig på bänken där vi sitter i vårsolen och ser ut över stallplanen. Hon formar handen likt skärmen av en keps och kisar upp mot solen, ler och säger:

- Alla barnen har lärt sig de nya corona-hälsningarna, typ att nudda armbåge mot armbåge istället för att kramas. Det är fint att se, att vi alla försöker anpassa oss.

Wilma och Hugo

De malande käkarna tar sig an tugga efter tugga av eftermiddagshöet. I en av boxarna står Wilma Wahlqvist, 8år, och pysslar med ponnyn Hugo. Hon är i stallet flera dagar i veckan, gärna varje dag om hon får.

- Jag tycker bäst om att göra allt, säger hon och kramar om Hugo.

Wilma berättar att han är hennes favorit, och rabblar upp flera av hans fördelar. Söt, snäll, skön att rida...

Medan många andra fritidsaktiviteter är nedlagda, har Wilma sin fristad kvar.

- Stallet är en skön plats att vara på. Jag är lite orolig för corona, men här känner jag mig trygg. Hästarna pratar inte så mycket, de finns mest bara till.

En av hästarna lyfter på svansen och duns duns duns faller en hög av bajspluttar ner i boxen. Längs taket i det mindre stallet där Hugo står breder ett ventilationssystem ut sig och mullrar dovt. Wilma ler när hon leder ut Hugo från stallet och går mot ridhuset.

"Jag blir så orolig"

De hästar som ska gå lektion borstas och kläs på, flera av de andra ställer sig längs med boxväggen och vilar. När Alicia går förbi höjer en av dem på huvudet och spetsar öronen.

Alicia Påpek har blåa mysbyxor och en svart täckjacka. Hon ler stort när hon drar borsten över Prins rygg. Det är inte hon som ska rida honom idag, men hon hjälper till med förberedelserna.

- Jag är för lång för honom nu, men jag gillar att pyssla med honom ändå, säger hon.

Alicia är 12 år och och har valt att gå på stallfritids istället för att vara kvar på skolans fritids.

- Det är mycket roligare att vara med hästarna, förklarar hon.

För dagen har den ljusgula ponnyn hon sköter om två små sår på benen. Såren är små som nålstick och inget allvarligt, men Alicia berättar att hon hatar sår i alla fall.

- Jag blir så orolig, säger hon.

En annan sak som oroar många är coronaviruset. Men om det bryr sig inte Alicia så mycket.

- Jag hoppas bara att stallet fortsätter vara öppet, säger hon.

Efter en stund kommer Wilma in i stallet igen med ett stort leende på läpparna.

- Jag har galopperat idag! utbrister hon och leder in Hugo i boxen. Tyglarna släpar lite i marken.

Utanför stallet står en pappa och pratar i telefon. Hans dotter skuttar förbi honom in i stallet. Snart är det hennes tur att leda en häst in i ridhuset och bara vara - här och nu.