Tom och Petter kommer gåendes med snabba steg längs Sturegatan. Nerifrån Stureplan går humorduon på vänster sida av vägen och korsar gatan. Tom är klädd i en vit t-shirt med bruna ärmar. Petter med en vit kortärmad skjorta.

– Det såg ut som att du knappt såg oss, fast vi var två meter ifrån dig, säger Tom efter handskakningen.

Tom Ljungqvist och Petter Egnefors är personerna bakom humorkontot Tom & Petter. Duon har över 75 000 följare var på Instagram, driver en podcast med 65 000 unika lyssnare och har ett Facebook-konto med över 80 000 följare. Dessutom är de nominerade i kategorin ”bästa serie” när guldtuben ska avgöras till helgen.

Tom var tolv år när han började intressera sig för teater och har alltid haft fokus på humor.

– Jag höll ju på med sketcher och har massa filmer från nära jag är liten, superflummiga grejor. Mitt mest briljanta jobb gjorde jag som barn. En film hette ”Fuck apples 2” och det fanns ingen etta och handlade om hur äpplen parade sig. I slutet av varje tagning sa jag ”What did I just say” och sa samma sak igen.

– Jag och mina kompisar kollade mycket på Percy tårar och där var det mycket ”konstigast vinner”. Och sedan höll jag på med Forum i Bromma och gjorde sketcher. Jag har alltid velat hålla på med humor.

Petter sitter till höger om Tom och ställer frågor. Även fast de känt varandra i ett par år och dagligen arbetar med varandra lyssnar båda på varandra med hög närvaro. Samtidigt som Tom avslutar sin historia och Petter påbörjar sin, kommer servitören in med kaffekopparna. Tom har beställt en cappucino, Petter en svart bryggkaffe.

– Jag var egentligen inte intresserad att börja med teater, men jag fick alltid höra, och det kanske var i brist på att jag inte hängde med humorister, ”du borde vara med i Parlamentet” när jag var typ elva. ”Du skulle passa i parlamentet” och jag tänkte att det vore något. Sedan höll jag på att bli jurist men jag var inte begåvad nog och gick en improvisationskurs på Kulturama och min lärare sa att jag borde söka till Calle Flygare, inte till Kulturama. Jag sökte och tänkte att ”det här kommer aldrig gå”. Jag visste att det var många som sökte men så kom jag in.

Humorduon pratar ofta i mun på varandra. Det märks att de känner varandra bra och att de arbetar rätt med varandra. Om Tom inleder en mening kan det lika gärna vara Petters om avslutar den. Och precis på samma sätt om Petter inleder en mening.

Både Tom och Petter inledde sina karriärer på Calle Flygare Teaterskola, men de fann inte varandra direkt. Petter beskriver Tom som ”en skön kille som kom in i klassrummet och gjorde sin grej, men sen gick han hem”. Istället parade han ihop sig med Alfred Svensson, som tillsammans med Tom och Petter skapade humorgruppen Inte helt hundra.

– Anledningen till att vi klarade oss var inte för att vi var mycket mer mer begåvade utan för att vi hade varandra och visste vad vi ville göra. Om vi inte hade haft det och varit helt solo, som de andra var när de gick ut, då vettefan om vi hade lyckats. Vi drog allting tillsammans, säger Petter.

Alfred var den första som fick ett riktigt jobb, men Tom och Petter håller fortfarande ihop. Idag är de främst kända för sin igenkänningshumor och även om de tycker att det är roligt, vill de syssla med annat i framtiden.

– Vi gick över till att göra mycket igenkänningshumor för att växa på instagram för att kunna göra allt annat. Det har varit en strategi som är rolig att göra, men jag tycker fortfarande att de längre sketcherna, och vi håller på att starta upp en engelsk kanal med sketcher, och det är mycket mer givande att göra längre grejer, säger Tom.

– Det är för lätt och det går för bra där. Bara vi lägger upp grejer så får vi följare. Vi jobbar i två veckor och gör grejer och sedan gör vi ingenting på två veckor. Vi är skitdåliga på det och man märker när någon lägger upp saker fyra veckor i rad så har de dubblat sitt följarantal. Vi orkar inte det. Men det är fortfarande vårt guld.

Tom och Petter leder samtalet själva. Den normala formaliteten vid intervjusituationer är som bortblåst och samtidigt som den ena meningen avslutas av Tom, tar Petter upp ett annat ämne som de börjar diskutera. Caféet på Östermalm får allt fler besökare och saxofonmusiken ur högtalarna blir allt starkare.

– Vi vill vidare från Sverige. Utomlands skulle vi vilja göra sketcher, en långfilm och i alla fall en liveuppsättning, som en revy. De tre grejerna känns som man verkligen vill ha gjort. Liveuppsättningen är ju rimlig och där handlar det bara om att lägga ner jobbet. Den humorn vi håller på med är lite begränsad i Sverige, för de som lyckas bäst och får flest möjligheter här är inte vår humor. I USA är det inte heller de som är störst som vi tycker är roligast, men man har en möjlighet att nå ut till så många fler, säger Petter.

– Jag tror bara att det är så med skådisar som vill göra Hollywood-rullar, men när det kommer till humor i Sverige. Hela den eran som vi är uppväxta med, med sociala medier och youtube, så finns det vissa som gör saker på engelska. Om vi börjar göra saker på engelska måste vi börja om lite och det finns väldigt få svenska komiker som har lyckats utomlands, det är väl egentligen bara Björn Gustafsson som har lyckats med något utomlands.

Samtidigt som framtidsvisionen är tydlig är både Tom och Petter medvetna om att det kommer bli svårt. De vill vidare från vad de gör idag och slå utomlands, men har problem att komma på en enda svensk komiker som har lyckats utomlands.

– Vi klankar ner på var vi är och ändå ska vi satsa på något som är nästintill omöjligt att lyckas med. Om man tittar på USA finns det ännu mer skräp som flyger ännu mer. Det problemet kommer vi ju inte komma undan. Egentligen så finns det ingen som vi tycker om som är riktigt stor, där finns det ett tomrum att fylla, säger Tom.