Efter att regeringen dragit ner på anslaget till studieförbunden med 500 miljoner kronor kämpar studieförbund att få musikverksamheter att gå runt.
Lilian Bokestig jobbar som verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus i Sundsvall och brinner för att hjälpa unga musiker att nå sina drömmar. I snart 20 år har hon jobbat på olika studieförbund och ser en oroande utveckling i den unga musikscenen.
30 procent har fått sluta
Efter nedskärningar på 500 miljoner kronor tillsammans med höjda hyror går studieförbunden på knäna. Det har lett till att 30 procent av verksamhetsutvecklare behövt sluta.
– Det här är så jäkla hemskt, nu börjar det verkligen märkas, vi måste börja ta högre avgifter. Att betala 400 spänn i månaden, det är inte jättemånga 20-åringar som mäktar med, säger Lilian.
Hon berättar att vissa klarar det lätt som en plätt, de får hjälp av sina föräldrar. Men andra klarar det inte.
– Ibland kan jag se att vissa har panik i blicken och tänka: ”shit jag klarar inte det här”.
Vännerna fann varandra genom musiken
För bandet Astraea har möjligheten att kunna repa betytt allt. Under kvällen uppträder de på den öppna musik- och scenverksamheten Kultopia.
Längst in i lokalen finns en stängd dörr skyltat med ”Logen”. Bakom den trängs bandmedlemmarna Gordon, Allan, Adam, Emma och Emil tillsammans med alla sina instrument i den ihopsjunkna tresitssoffan.
De berättar att det var här på Kultopia de hade deras första spelning någonsin. Ett flertal gig senare är de inte längre nervösa. Nu hoppas de på att saxofonmästaren Gordon ska crowdsurfa. Han ler brett och visar upp den gröna kilten.
– Då kan jag ligga och spela saxofon på ryggen när jag bärs upp.
Nöta nöta nöta
Vännerna träffades i grundskolan och nu går de alla förutom Emma på samma musikgymnasium. De kom på idén att starta ett band första året på gymnasiet. Efter ett år av övande i deras replokal kände de att det var dags att spela inför en publik.
– Vi började skriva låtar hösten 2023. Men de låtarna tänker vi inte ens på längre, de bästa låtarna kom senare, säger Allan.
Deras lokala replokal finns i Sollentuna. Där kan de lira fyra timmar i veckan. Utöver det övar de också så mycket de kan i skolan.
– Sen måste jag säga att det var väldigt bra att vi ändå repade och skrev material i ett år innan vi åkte ut. Det gjorde att vi hade ett hyfsat polerat ljud redan på första giget, säger sångaren Adam.
Vi skulle kalla oss för ett ”Indie-Pop-Rock-band”
Bandet vill att lyssnarna ska dras med, känna eufori, svepas med i något större.
– När vi spelar vill vi att de som lyssnar ska känna något större. Uppnå en slags eufori, säger Gordon.
Att hitta ett sound och ett uttryck är svårt. Med tiden har deras identitet vuxit fram - med ett starkt fokus på känsla. Inspirationen bakom deras låtar kommer från upplevelser, minnen och känslor. Det som präglar den största delen av musiken är olika ögonblick från deras barndom.
– Jag tycker det är väldigt fint att blanda in inslag av nostalgi. För att det är ändå saker som alla kan relatera till. Alla har ju en barndom, säger Adam.
– Jag tror att väldigt många i vår ålder, är i en ganska osäker period i livet. Där man spretar lite åt alla håll. Då finns det här bestämda, det här absoluta att återvända till, fortsätter Adam.
Hårdrockstrummisen Emil med Led Zeppelin-tröja tillägger:
– Det intressanta med nostalgi, är att det kan både vara en glad och en sorglig känsla. Att det där inte kan hända igen.
Efter gymnasiet kommer bandet splittras. Två av medlemmarna ska göra värnplikten. Men drömmen är tydlig, de vill låta musiken leva vidare. Förhoppningen är att de ska återförenas senare för att fortsätta resan.
– Ni ska upp om tio, säger en röst bakom dörren.
Medlemmarna gör sig redo och tar med sina instrument. Deras ansikten lyser upp under det rosa skenet från lamporna i taket och med stadiga steg kliver de ut på scenen. Tystnaden blir hängande i lokalen, Emma stampar med en fot och sedan sprider sig vibrationen från basen.
Hur har nedskärningarna påverkat unga musikers steg ut i musiken?
– Mycket, och väldigt olika på ställen runtomkring i landet. Kommunerna har inga pengar, kanske finns det inte tillräckligt med ideella krafter heller. Verksamhetsutvecklare har fått sluta och verksamhetshus har fått stänga, säger Lilian.
Hon menar på att det är ödesdigert för de banden som repar och lirar i lokaler som tvingas stängas ner.
– De kan inte fortsätta repa. De som vill tillräckligt mycket och har möjligheten till det, kan alltid hitta något sätt. Ingenting är gratis och är man gymnasieungdom blir det svårt.
