Adina Edfelt möter upp utanför gymnasieskolan på Södermalm i Stockholm. Hon hinner precis sätta sig innan telefonen ringer, som en hantverkare med sin blåtand håller Adina Edfelt samtalet kort.
− Hej! Ja, ja vi hörs, säger hon och förklarar att hon nu tackade ja till att vara sekreterare till årsmötet.
Hon sitter i styrelsen för elevtidningen Latin Lover där hon redigerar andras texter och skriver eget. Men någon poesi skriver hon inte i tidningen trots att hon tidigare i år fick Tensta konsthalls textpris för sin diktsamling 2020.
− Det känns pretto att publicera ens egna dikter i tidningen, säger hon.
Även om dikterna inte publiceras i Latin Lover så har många tagit del av hennes texter efter att Tensta konsthall presenterat sina vinnare. Pristagarna, som bestäms av en jury, har själva skickat in sina bidrag och det var först när Adina Edfelt skulle korrekturläsa sin kompis text som hon fick höra om tävlingen. Själv tänkte hon inte söka men när konsthallen förlängde ansökningstiden så kändes det som ett tecken.
När telefonen plötsligt ringer och Adina Edfelt får reda på att hon är en av textprisets vinnare får hon först skuldkänslor, hon skulle ju bara hjälpa sin kompis. Sedan tänker hon på familjen, vad ska de tycka? Dikterna hon skickade in var väldigt intima. Men responsen är bra.
− En mamma till en kille jag gick i grundskolan med hörde av sig och sa att hon läst mina dikter, sånt är kul, säger hon.
Adina Edfelt leder vägen hem till sig genom Södermalms sidogator. Hon går den här vägen varje dag men idag kom hon från en av skolans andra entréer och det räcker för att göra henne osäker.
− Jag har världens sämsta lokalsinne, kartappen är min bästa vän, säger hon samtidigt som hon söker med blicken efter en riktpunkt.
Tillsammans med familjen flyttade hon in till innerstaden under hösten 2020. Hon gillar att det går snabbare här än i förorten Jakobsberg där hon bodde tidigare. På Södermalm händer det alltid något och Adina Edfelt känner att hon är på väg någonstans hela tiden. Ett tempo som man hittar i hennes dikter där läsaren kastas mellan febriga drömmar och det första sexet till ett släktkalas med rödvinbärspaj.
− Jag skriver ner mina känslor, när en mening eller ett ord dyker upp i huvudet skriver jag ner det direkt i mobilen, sedan går jag därifrån, säger hon.
Uppe i lägenheten är bokhyllorna fyllda till den grad att de verkar bärande för huset. Adina Edfelts egna böcker är sorterade så att lästa står till vänster och olästa till höger. Litteraturen är blandad, poesi trängs med böckerna om Harry Potter och även bibeln har en plats om än på den olästa sidan.
− Jag läser den när jag har svårt att somna och det funkar för bra så jag hinner inte komma så långt, säger Adina Edfelt.
På samma sätt som hon ställer upp sina böcker efter ett mönster, sorterar hon sina spotifylåtar i datumordning och strukturerar sina minnen i dagbok och dikt. När hon flyttade från Jakobsberg blev dikterna ett sätt att kapsla in barndomen.
− Jag vill minnas. Jag tycker det är jobbigt om det händer något stort och jag inte skriver om det. Det blir en tidskapsel som berättar om hur jag kände då, säger hon.
Av samma anledning petar hon inte i texten när den är klar, om berättelsen ändras är den inte längre sann utan blir bara en idé av verkligheten.
Men Adina Edfelts dikter ska inte läsas som bara en minnesanteckning. Där finns även en ilska och i diktsamlingen 2020 riktas kritik mot normbilden av den slätrakade kvinnan.
Som osthyvlar ska åka skidbacke nedför venusberget
Hyvla bort mig
bort min kvinnlighet, ur Adina Edfelts 2020.
De flesta tjejer som Alina Edfelt känner rakar sig samtidigt som de tycker att det är en förlegad norm att kvinnor inte ska ha något hår på kroppen. Och hon brottas själv med problemet.
− Å ena sidan vill jag inte raka mig och gör heller inte det men då känner jag mig samtidigt äcklig. Det är inte rättvist att det ska kännas så, säger hon.
Tidskapslar och ilska. Adina Edfelts diktsamling är både ett minne och en protest samtidigt som det är en intim inblick i en människas liv, med känslor som ofta är mörka. Hon försöker ibland att skriva om de fina och härliga känslorna men hon tycker att det lätt låter falskt.
− Jag skriver inte dikter i perioder när jag mår bra, jag vet inte hur man skriver om bra känslor. Jag har skrivit kärleksdikter men kärleken är smärtsam och det är de delarna som kommer fram när jag skriver, säger hon.
Men ska hon välja så är måendet viktigast.
− Jag vill inte bli en plågad författare som inte tar hand om sina barn och tar livet av sig.
Efter studenten planerar Adina Edfelt att flytta till Skåne, om det blir några mer dikter vet hon inte.
− Flyttar jag ner till Skåne kommer jag säkert ha saker att bearbeta och må dåligt över så då blir det kanske lite skrivande.
