Sanden sprätter under skorna när en pigg linedance drar publiken rakt in i det amerikanska folkhjärtat. I takt med countrymusiken färdas vi längst motorvägen och in i Laramie, en mindre stad i delstaten Wyoming. Här möter vi bland annat kaféägare, professorer och poliser. Alla med en egen kärlek för Laramie. Alla med en egen koppling till ”incidenten”. Föreställningen är byggd på över 200 intervjuer med invånare i Laramie 1998 efter ”incidenten”.

Matthew Shephard, en ung homosexuell man, kidnappas ut på prärien, rånas, slås sönder och blodig och binds vid ett galler där han ligger i 18 timmar innan han hittas. Sex dagar senare dör han. Förövarna är två jämnåriga män.

Pjäsen rör sig mellan lokal reaktion och global uppståndelse. Fördomar och domar. Liv och dödsstraff. Berättelserna rör sig mellan munnarna på skådespelarna som alla spelar olika roller förutom Mattias Brunn som spelar Matthew.

Det är en fysisk föreställning som publiken serveras. Inte med faktiskt våld. Utan med polisförhör, obduktionsrapporter och telefonsamtal med en hatisk baptistpastor. Men även med dans, sång och kärleksförklaringar. När ensemblen kör karaoke-allsång till Chers ’Believe’ medan Mattias Brunn sitter mot fonden och försöker andas rör sig alla känslor runt i kroppen på ett sätt man sällan upplever. Ungefär samma känsla som infinner sig när en stor mängd människor samlas för att protestera mot något hemskt.

Ibland bryts den överväldigande känslan. Starka monologer som hade kunnat stå för sig själva ackompanjeras av något knasigt som händer samtidigt på scen. Det gör att jag får känslan av att förtroendet för texten inte alltid varit hundra. Eller så är det bara en darling som inte blivit dödad.

Det dokumentära gör att gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. ”The Laramie Project” blir därför gripande och makalös på ett sätt som gör ont samtidigt som den tröstar och ger styrka.