I Stockholm är pandemin inte lika tydlig som i andra huvudstäder. Här tycks livet pågå någorlunda som vanligt. På krogen Riche märks det däremot att det är annorlunda tider. Uteserveringen gapar tom trots vårsolens värmande sken och inne är volymen låg. Fyra andra sällskap syns till i lokalen. Längst in på en lädersoffa sitter Pascal Engman och dricker en cola. Vi skulle egentligen ha setts på en annan restaurang, men där gick brandlarmet 10 minuter tidigare. Rolig tajming, det blir en bra isbrytare.
Med sina mörka, obehagliga, ständigt samhällsaktuella och pricksäkra kriminalromaner har Pascal Engman gjort en raketkarriär som författare. Hans första bok ”Patrioterna” släpptes 2017 och sedan dess har han släppt två böcker till, ”Eldslandet” 2018 och nu senast ”Råttkungen” 2019.
Hemingwaydrömmen, Ulf Lundell och Chile.
Patrioterna är berättelsen om journalistmord, nazism och hjältedåd. Boken är, om han måste välja, den av hans böcker som han håller högst. Mycket för bokens personliga koppling till honom själv men också för att det var hans första.
– Det var en berättelse som kom inifrån mig, där jag fick med mycket från min uppväxt, men också för att det är min första bok. Jag hade ingen aning om vad jag sysslade med när jag skrev boken men fick ändå ihop den, det är jag ganska stolt över.
Chile är ett genomgående tema i Pascals liv och hans böcker. Hans pappa kom till Sverige från Chile i samband med militärkuppen 1973 och träffade Pascals mamma här. Pascal är uppvuxen i Sverige med undantag för ett år.
– När jag var 15 år flyttade vi till Chile i ett år. Jag och mina syskon gick i skola där och mina föräldrar drev ett turistföretag men främsta anledningen till att vi flyttade dit var för att jag och mina syskon skulle lära oss flytande spanska. Huset vi bodde i har vi kvar.
Patrioterna blev början på vad som är en framgångsrik karriär. Berättelsen bakom boken är minst sagt fascinerande. Pascal som till vardags var journalist på Expressen bestämde sig för att ta tjänstledigt i tre månader, flytta till Chile och skriva en bok. Ursprungstanken var enligt honom själv ”typ en modern variant av Ulf Lundells bok Jack”, men efter tre dagar där ändrade han sig.
– Jag förstod inte att man behövde förbereda sig innan man skrev en bok utan tänkte att ”nu sätter jag mig här och skriver lite varje dag”. Efter tre dagar kände jag bara nej, det här går inte. Under den tiden pratades det väldigt mycket om journalisthot och 4–5 månader tidigare hade det gripits några nazister med kniv utanför min arbetsplats, så det fick bli ämnet på boken istället.
Den första månaden spenderade han i fiskebyn Chañaral de Aceituna i norra Chile, där drack han vin, spelade fotboll med lokala byggarbetare och skrev boken.
– Jag ville leva någon slags Hemingwaydröm och sitta i en fiskeby vid havet, då fick jag låna ett hus av en kille jag känner där.
Även om han berättar om Hemingwaydrömmen med lite självdistans så har det minst sagt blivit en etablerad arbetsmetod. Inför varje bok har han och flickvännen Linnea rest till Chile i tre månader, där har han skrivit en bok och sedan åkt hem.
Mörk research
Utöver förbipasserande servitörer är det inte mycket som händer runt om i lokalen. Men på det grafitgrå bordet mellan oss pågår en dans mellan den blåguldiga snusdosan från västkusten och Pascals högerhand. Dosan följer, handen leder.
Själva skrivandet är bara en del av hela arbetet bakom en publicerad bok. Många timmars research krävs. Intervjuer, artiklar, böcker och internetgrävande, allt för att kunna berätta en övertygande historia. Pascal berättar att han pratar mycket med poliser och andra för böckerna relevanta yrkespersoner då det skapar autenticitet och trovärdighet, två saker som är avgörande för en bra bok.
Även det mörka och onda måste undersökas. Hans journalistiska bakgrund menar han medför en liten vana av att hantera sådant, även om han belyser att han själv inte var i kontakt med lika mörka ämnen under sin tid som journalist. Han berättar att den senaste boken Råttkungen som handlar om incels var jobbig att läsa på om.
– Incelrörelsen var ganska jobbig, för den är så jävla mörk. Jag har ju min mamma, syster och flickvän som alla är väldigt bra på att uppmärksamma mig på hur kvinnor behandlas i det publika rummet och i vardagssituationer så den kändes angelägen på ett annat sätt, säger han och fortsätter:
– Det är klart att det påverkar en men samtidigt gör det mig till en mer upplyst och medveten människa.
”Då får jag väl ta död på en karaktär eller byta genre”
Tre böcker senare är hans namn etablerat på bokhyllorna. Trots framgångarna och den ökade uppmärksamheten känner han ingen press från sina läsare.
– Jag känner egentligen ingen press kvalitetsmässigt, jag blir väldigt glad när läsare hör av sig och berättar att de längtar efter nästa bok men jag känner ingen press av att folk har förväntningar på mig. Jag har hittat en formel och märker att jag blir bättre och tycker det är roligare.
Även om han inte känner någon press från läsare så kan han däremot känna en press över den ekonomiska aspekten, och möjligtvis framtida böcker.
–Snarare att det här mitt jobb nu, hela min försörjning. Till exempel att jag släpar med min flickvän i tre månader om året till Chile, hon ger upp mycket för mig vilket jag är väldigt tacksam för, men det skapar en press på att det ska sälja, säger han, och funderar en stund. Sedan fortsätter han:
– Sen kan jag tänka att om två-tre böcker, kommer jag fortfarande ha idéer då? Nu är det lätt eftersom jag inte gjort det här tidigare, men jag är rädd för att bli repetitiv… Men då får jag väl byta genre eller ta död på en karaktär, jag vet inte, säger han och skrattar.
