Social distansering enligt konstens alla regler

Asken är djupröd och svart med ojämna kanter. Tänderna, benvita, med långsmala rötter, rasslar när Nikki Fager Myrholm håller upp den. Bredvid ligger flera lerprojekt på tork. Pandemin har gett Nikki mer tid att måla och skulptera, eftersom hon förlorade sitt ena extrajobb och det andra stängde.

När Nikki Fager Myrholm och Maria Toll väntar vid Nikkis ateljé i Hökarängen söder om Stockholm har de likadana bruna jackor. De bedyrar att det inte är Hjortens officiella uniform utan ren slump att det blev så. Hjorten är namnet på duon bakom projektet Open Window. Under en helg ska 72 konstnärer, mer eller mindre etablerade, ställa ut från fönster och balkonger. Alla som vill får vara med.

— Vi har inte bett om titlar, för det ska inte kännas som att det är någon press. Man kan visa någonting, det behöver inte vara mer än så, säger Nikki.

Pandemin tvingar museer och gallerier att tänka om. Östasiatiska museet och Nationalmuseum i Stockholm har sänt virtuella visningar. Bonniers konsthall släpper in ett fåtal förbokade besökare. Hjorten är inte heller först med att ordna utställningar utomhus där besökarna kan hålla avstånd. Grupputställningen Tyst vår vid Kaknästornet blev både välbesökt och omskriven, exempelvis.

Barndom och sorg, textil och teckningar

Det luktar färg. På det pappklädda golvet ligger tre självporträtt; Nikki målar alltid sittandes på golvet. Med jämna mellanrum hörs tunnelbanan mot Farsta strand vissla förbi. Nikkis konst rör sig kring sorgbearbetning och de ritualer som det involverar, berättar hon. Inför utställningen sätter hon upp 99 teckningar och skisser i sitt ateljéfönster.

Maria har på sitt håll jobbat med textil. Den här gången blir det en stor kudde. Rosa, ljusgrön, och vit, som en glass med tre smaker. Den ingår i ett projekt där hon inspireras av halv- och helfabrikat; blodpudding, pyttipanna, godis.

—En kompis sa: “vad är det med barndomen som du tycker är så intressant?” jag sa att jag inte håller på med barndomen, men jag tror ändå att jag gör det lite. Ganska mycket gör jag nog det!

"Då får man ta det som finns"

Anna-Maria Hällgren är konstvetare vid Stockholms universitet. Hon skriver i ett mejl att de utomhusutställningar vi sett den senaste tiden är något positivt i en svår tid.

— Pandemin tvingar oss att tänka på nya sätt och överge det tillsynes självklara och invanda.

Hon tror att konsten kan bli tillgänglig för fler.

— Att gå in på ett alldeles tyst galleri och inte riktigt veta vad man ska göra av sig själv kan ju annars bjuda på ett visst motstånd.

Duon Hjort tänker i samma banor.

— Det är något med det offentliga och stadsrummet som gör att folk som kanske inte tar sig aktivt till ett museum eller galleri går och tittar i alla fall, säger Maria.

— Det är kul att se konst i andra sammanhang än i just ett galleri, reflekterar Nikki. Så avbryter hon sig och vänder blicken mot dörren.

— Nu står någon och tittar på teckningarna!

Mycket riktigt rör sig någon där utanför, stannar en stund utanför fönstret, och går vidare.

Att ställa ut i offentligheten är inget nytt för Maria. Sedan 2018 har hon drivit ett galleri i Ropstens tunnelbanestation. Den 5 juni ska Hjorten anordna en skulpturpark. Intresset för konstnärsdrivna utställningsplatser, ofta i utomhus, grundades under studietiden i Bergen. Det är också en fråga om ekonomi.

— Jag är intresserad av det offentliga rummet, men jag tror att från början handlade det om att det är så dyrt med lokaler i Stockholm. Då får man ta det som finns.

Utomhusutställningar inget nytt

Anna-Maria Hällgren skriver att utomhusutställningar inte är något nytt. De följer en tradition av kritik mot institutioner som gallerier och konstmarknaden.

— Alldeles oavsett pandemin tror jag att vi kan se mer av detta.

Konsten står inte heller utanför den värld den skapats i.

— Får jag spekulera skulle jag säga att pandemin kommer att ställa vissa frågor på sin spets – om arbete och fritid, om klimat och miljö, om antagandet om den starke individen som så länge har varit förhärskande. Det här tror jag kommer att plockas upp inom konsten.

Tidigare pandemier har rent krasst påverkat konsten genom att många konstnärer dog, fortsätter hon.

— Men det som är bra med konsten är att också det allra värsta tänkbara förr eller senare kan användas och bli något annat, något lite, lite bättre.

"Vi gjorde detta tillsammans"

Hur gick det med utställningen då? Maria berättar, ett par dagar efteråt:

— Det blev så himla fint! Jag är så rörd och glad över att det var så många som ville ställa ut och att uttrycken blev så olika.

Tanken var att visa att konstnärer jobbar på trots pandemier men också att man ska se det man har framför sig och lyfta blicken i det offentliga rummet.

— Sen kändes det fint att kunna göra något kollektivt utan att träffas. Jag tror och hoppas att konstnärerna kände den kollektiva känslan, att vi gjorde detta tillsammans.