Du är en av de 3500 svenskar som har ett MIFARE-chip i handen. När och hur hörde du talas om detta chipet? Vad tänkte du?
— Själva MIFARE-chipet fick jag höra om nästan sekunder innan insättningen. Men det fanns ett annat chip, med nästan samma funktioner. Den hörde jag talas om för cirka 5 år sen, på en mässa. Jag och en kompis var nära på att åka dit och införskaffa chipet, men då fanns det inte mycket funktioner i den och då var den inte särskilt populär. Så därför backade jag lite. Men jag har alltid vetat om chipet och velat skaffa det, så nu gjorde jag det.
Vad fick dig att själv vilja ha ett?
— Varför jag alltid har velat ha ett chip är för att jag är otroligt klumpig av mig, så jag tappar bort mycket saker och klagar även på det.
Tim berättar att han har försökt få sin pappa att köpa ett dörrlås med blipp i istället för deras nuvarande lås, men med hus i Thailand så får det vänta för tillfället. I efterhand så har Tim insett att han kan använda chip implantatet i handen till att kunna koppla hemnyckelns blipp till handen, så att han kan låsa upp dörren med handen.
— Om nyckeln är i handen, då kan jag aldrig tappa bort den.
Tims blick är skarp när vi talar om digitaliseringen och den tekniska världen, och jag anstränger mig för att hänga med. Vidare berättar Tim att om man är duktig på kodning, så kan man även lägga in SL-kortet i handen. Han förklarar att det ser olika ut beroende på kortet i fråga och chipet som finns i mottagarens enhet. Som exempel nämner Tim hans mormor som har samma MIFARE-chip i hennes lägenhet, så hennes nyckel kan Tim lättare lägga in i handen.
Är du rädd för att chipet ska bidra till något dåligt?
— Otroligt många har frågat mig om chipet är farligt för min hälsa, eftersom att det är ändå ett chip i handen. Som svar på den frågan så har jag sagt att det är ett tjockt glas som omringar chipet, och att den sitter på en bra plats. Vävnaden kring kommer att växa igen.
Men gällande den tekniska säkerheten så beskriver Tim att det ligger en viss rädsla, även om den är liten.
— Folk kan kopiera saker. Man kan skaffa en data som klonar på långa avstånd. Men på ett sätt så bryr jag mig inte.
Tim lirkar handen i fickan, lyfter upp sin plånbok och ler.
— Om dom kan ta all information i denna, ja då kan dom också ta allt i min hand. Så det känns ändå lugnt.
Hur mycket kostade det?
— För tillfället, 1500 kronor. Man kan lägga in 2 chip i vardera hand. Priset kan variera beroende på chipet. Det finns en med 125 kHz, men den jag har i handen har 13,56 MHz, så då krävs det en direkt kontakt med handen för att frekvensen ska nås. Så det är ju en säkerhet också, att något eller någon måste vara i kontakt med min hand.
Hur var proceduren?
— Alltså det är ju en gigantisk nål som för in chipet i handen och jag är ju rädd för nålar.
Tim låter blicken rulla ner på hans arm som är fylld med tatueringar och skrattar till.
— Det kändes som att jag skulle pierca mig. Jag var inställd på att jag skulle få det gjort, oavsett eventuell smärta eller rädslor. Men smärtan skulle jag jämföra med som när man blir stucken av en humla, ungefär.
När chipet väl var på plats, vad var det första du tänkte?
— Jag tänkte, shit jag gjorde det!
Men någon minut därefter var det största problemet för Tim att bestämma vad som skulle ätas till middag. Mitt i denna konversationen finner jag mig själv ifrågasätta varför jag trodde att det skulle vara mer dramatiskt. En rädsla kanske, men för vad?
Kan chipet användas till något negativt, tror du?
— Om man är duktig, så kan man garanterat kopiera andras information på till exempel nycklar och ta sig in på olika ställen. Så på ett sätt, ja - det går. Men det kan man göra utan en hand ändå.
Är du rädd för att få någon infektion eller sjukdom på grund av chipet?
— Nej. Det är flera som har frågat vad som sker om glaset spricker, men jag känner att skulle det ske så får jag skylla mig själv. Det sitter bra mellan tummen och pekfingret, och det finns inte särskilt mycket nerver där. Det finns folk som har haft chipet i 7 år och dom mår bra. Jag känner mig lugn.
När Tim sträcker fram handen för att låta mig känna på chipet utanpå huden, så vågar jag först inte. Tänk om jag skadar honom? Efter några betryggande repliker från hans sida så rör jag lite lätt och lägger märke till hur bred nålen måste ha varit.
Borde det inte ha sytts ett stygn eller två?
— Jag tror nästan att det kan ha behövts. Det fanns andra personer som satte in chipet samtidigt som mig, och som började blöda otroligt mycket. En kille fick byta plåster för att det blödde igenom. Men jag tror att man inte syr ifall att det är så att någon vill ta ut det. Då skär man i snittet där man satte in chipet i från början, och då är det bara att trycka ut den.
Är du nöjd eller ångrar du något?
— Jag ångrar ingenting.
Det jag finner mest intressant är hur såld jag själv blev av Tims berättelse. Ska man kanske skaffa sig själv ett chip? Inte i min vildaste fantasi trodde jag att en intervju kunde leda mig till dessa tankar.
