På väg till Landvetter flygplats var Julia Franzén nära att börja gråta. Vad håller hon på med? Hon har tagit många beslut utan att veta hur det ska gå, men det här är nog det största. Men blir man uttagen till Robinson av 17 000 sökande går det inte att tacka nej.

Trots att hon bott i den glamorösa staden Los Angeles sedan 2012 var det ett enkelt val att tacka ja. Julia har två sidor av sig själv. En som älskar smink och skönhet och en inte är rädd att få skit under naglarna.

– Jag är uppväxt på landet med höns och grisar. Jag är inte så ytlig som jag ser ut och jag tror att fördomarna försvinner ganska snabbt när man lär känna mig, säger Julia Franzén.

När jag ringer upp för ett videosamtal är Julia hemma hos Priya Svang, som även hon är en av deltagarna i årets Robinson. Julia har ett sprillans nytt lager av brun utan sol på kroppen och är sig lik från programmet.

Den största skillnaden är att hon nu ligger i en säng med ett fluffigt täcke kring sig istället för på en säng byggd av palmblad och sand.

Överlistar produktionen

Många på Robinsonön var avundsjuka på Julias packning. Deltagarna tillåts bara ha med sig ett par långa byxor. Det finurliga som Julia har gjort är att sy in ett underställ i sina mjukisbyxor, så att det skulle godkännas som ett plagg.

– Jag höll mig varmast av alla, säger Julia nöjt.

Svälten regleras

Robinson spelas in året runt på Fiji, där deltagare från olika delar av världen ockuperar ön några månader var. Naturen hinner inte växa till sig mellan inspelningarna och maten behöver därför placeras ut. Produktionen bestämmer alltså hur mycket kokosnötter och kassava som deltagarna "hittar" och kan därmed reglera svälten.

– Det var en period i Lag Nord när vi verkligen var på gränsen att svälta ihjäl, berättar Julia.

På stranden låg hela laget tätt på rad. Regnet öste ner och vinden var kylig på de fuktiga kläderna. Julia låg på sin gröna säck och vaknar flera gånger. Av det hårda underlaget, av andras snarkningar, av ljudet från vågorna.

– Det är hemskt att inte kunna byta om från blöta kläder. Ibland gick det dagar innan de torkade, berättar Julia.

Besatta av tvättdoft

Lukten av svett och andedräkter har blev vardag. Däremot var det en höjdpunkt att få lukta på personalens kläder så fort de tittade till deltagarna.

– Det kändes som att lukta på doftljus, säger Julia.

Ögonbindlar var ett krav

Efter att ha förlorat en tävling skickas deltagaren Katarina Billman till Gränslandet, den parallella överlevnadsstranden där de tävlar för att komma tillbaka rakt in i finalen av Robinson.

Katarina berättar att de hade ögonbindlar på sig när de tas till Gränslandet. Det har de också på väg till tävlingar. Främst för att de inte ska se något i förväg.

Katarina är psykolog och har stor fördel av att förstå sig på beteendemönster och gruppdynamik. Varje gång någon ny kom till Gränslandet var hon noga med att bjuda in personen i gruppen. Både för att det är en del av hennes personlighet att vara välkomnande och inkluderande, men också för att vara strategisk.

– Jag tror att jag inte blev vald till utslagningsduellerna för att jag var omtyckt och de ville ha kvar mig, säger Katarina.

Hemlängtan blir oundviklig

I Gränslandet är det mycket mer dötid. Där har man tid att tänka, tid att längta hem och tid att fantisera om mat.

– Jag har en hel bok fylld av favoritrecept med mig hem som vi alla knåpat ihop tillsammans. Och fem kilo snäckor som jag samlat och valt ut, säger Katarina.

– Sätter man saker i perspektiv så är inte dötid någon fara. Jag fokuserar mer på att skapa djupa relationer bortom spel och fasader, säger Katarina.

När Katarina kom hem till Sverige igen var kylskåpet fullt och hon skrek av förtjusning. Men Katarina fick nöja sig med att lukta på maten. För innan de flög hem fick de checka in på hotell en kort period där de fick vanlig mat igen.

– De hade förvarnat oss om att inte äta för mycket på en gång, men jag åt tre frukostar på en gång, säger Katarina och skrattar.

Efter ett par dagar gjorde magen revolt och hon fick nöja sig med att äta överkokt fisk och ris sin första tid tillbaka i Sverige.

Saknar glädjen av det lilla

Trots att hon bott utan tak och med minimalt matintag i över en månad så kommer hon snabbt in i gamla rutiner igen och tar saker för givet.

– Det är synd, ibland saknar jag den otroliga glädjen av att äta ett mål ris, säger Katarina.