Nyjazz/hiphop/R&B.
Thundercat, eller Stephen Lee Bruner som han egentligen heter, har släppt sin fjärde soloplatta. Den fingerfärdige basisten är känd för sin medverkan på Kendrick Lamars hyllade ”To Pimp a Butterfly”, sitt samarbete med producenten Flying Lotus (som även är med och producerar den här skivan), och något överraskande sina turnéer med hardcorebandet Suicidal Tendencies under tidigt 00-tal. Sedan senaste plattan "Drunk" kom 2017 får man även säga att han fått solokarriären i rullning.
Det som bär skivan är ljudet. Produktionen är världsklass. Basarpeggion som ligger lager på lager, snygga syntljud och Bruners falsettsång. Om man ska klaga på något är det att vi inte får höra några andra röstlägen än just falsetten, men den är så bra så det är bara en bagatell.
Centrala teman är kärlek — lycklig som olycklig — och att mista en vän. Låten “Fair Chance” handlar om det sistnämnda, närmare bestämt om rapparen Mac Miller, som dog i en överdos i slutet av 2018. Han hyllas och sörjs på ett smakfullt sätt genom att Thundercat och gästerna Ty Dollla $ign och Lil B sjunger melodier från Millers låtar, med egen text.
Låttexterna är ibland personliga och detaljerade, ibland mer abstrakta. De är genomgående fyndiga. Singeln "Dragonball Durag" är en traditionell kärlekslåt, med skillnaden att Bruner ständigt frågar sig “baby girl, how do i look in my durag?”, alltså hans huvudbandana med mangamotiv. Han kan vispa ihop fniss och funk som en fransk grundsås.
Gästartisten Childish Gambinos rader på (i övrigt habila) låten "Black Qualls" är däremot en besvikelse. “We don’t talk/then we feel safe/each one of us on tiny, tiny, tiny screens”. Gäsp.
En risk med studiomusiker som vill göra sin egen grej är att det blir för runkigt. De lägger till sjuor och nior på alla ackord och spelar jättemånga noter hela tiden. Den enda gången de saktar ner är när deras studiomusikerkompisar får gästa och spela ännu fler noter. Se Yngwie Malmsteen.
Den här fällan undviker Thundercat med bravur. Han vet hur man visar upp sig utan att låtarna får ta smällen. Absolut — han bjuder på en hel del snurriga bassolon och tokiga jazzharmonier, men oj vad det funkar i med skivan som helhet.
