Som sjuåring tvingades armenskan Lusine Djanyan bort från Azerbajdzjan. Nu fruktar hon åter att samma sak ska hända hennes folk.
Sedan den 12 december förra året är Nagorna-Karabach blockerat av militär och befolkning kan varken ta sig in eller ut ur regionen.
Lusine Djanyan är rädd att Azerbajdzjan kommer att förinta hela Armenien.
– Det här är en konflikt om hela Armeniens överlevnad, säger hon.
Hon svarade aldrig
I slutet 1980-talet blev det uppenbart att Sovjetunionen skulle falla. Republikerna Armenien och Azerbajdzjan förberedde sig inför att bli självständiga länder. Mellan dem ligger Nagorna-Karabach, ett område där befolkningen röstade för att bli en del av Armenien och inte Azerbajdzjan.
Detta retade upp Azerbajdzjan som började förfölja de armenier som då levde i Azerbajdzjan. Enligt Humans Rights Watch mördades 48 personer, men det finns uppgifter som pekar på att dödstalet var betydligt högre än så.
Konsekvensen av detta blev ett krig mellan Armenien och Azerbajdzjan som pågick under flera år. Under kriget jagades alla azerbajdjzaner ut ur Armenien och alla armenier jagades ut ur Azerbajdzjan.
Lusine Djanyans var ev av dem armenier som under hot tvingades att lämna Azerbajdzjan. Istället växte hon upp i Ryssland och hon säger idag att det var ett stort trauma att som barn behöva fly från sitt hem.
– Jag frågade min mamma när vi kunde åka tillbaka. Hon svarade aldrig.
Vi försökte varna världen, men ingen lyssnade
Men Lusine Djanyan skulle snart känna sig hemma i Ryssland.
– Jag blev mer rysk än ryssarna, säger hon och skrattar.
Hon ville under hela sin uppväxt bli konstnär och som vuxen blev hon lektor vid ett statligt konstuniversitet. Men samtidigt började hon umgås i aktivistgrupper, grupper som stod emot president Putin.
Det var ur dessa grupper som Pussy Riot bildades. Iklädda färgglada baklavas uppträdde de med sin feministiska punk och sjöng om hur Putin korrumperade Ryssland.
– Det var en fantastisk tid. Vi var alla i Ryssland, vi var alla fria och vi alla kände att vi kunde göra någonting. Idag är alla antingen i exil, sitter i fängelse eller ligger under jord, säger Lusine Djanyan och börjar berätta om varför hon och hennes man kände sig tvungna att lämna Ryssland och fly till Sverige.
– Säkerhetstjänsten började förfölja oss. Vi kunde komma hem och märka att möblerna hade flyttat på sig. En stol kunde stå upp och ner och det syntes leriga fotavtryck på golvet.
Sedan 2017 lever Lusine Djanyan med familj i Sverige. Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina förra året känner hon att omvärlden inte tog tills sig det budskapet som hon och Pussy Riot ville förmedla.
– Vi försökte varna världen, men ingen lyssnade på oss.
Vi vet var du bor din armeniska hora
Den 27 september 2020 väcktes Lusine Djanyan av nyheten att Azerbajdzjan hade attackerat Nagorno-Karabach.
Armenien vann kriget i början av 90-talet, vilket resulterade i att det numera bor nästan enbart armenier i Nagorno-Karabach och att regionen blev en självstyrande del i Azerbajdzjan.
Lusine Djanyan var som barn tvungen fly från ett krig eftersom hon var armenier och nu fruktar hon att hennes folk ska behöva gå igenom samma sak igen.
– Hela mitt barndomstrauma har kommit tillbaka, säger hon.
I ett försök att göra någonting började hon och hennes man att demonstrera mot kriget. Från början var de ensamma, men allt eftersom blev det fler och fler som tog till Stockholms gator med den armeniska flaggan i ena handen.
Men efter demonstrationerna känner hon sig förföljd.
– Jag hittade en lapp utanför mitt hem där det stod: ”Vi vet var du bor din armeniska hora”.
Jag känner mig hjälplös
Lusine Djanyan säger att hon ser stora likheter mellan hur Putin och Azerbajdzjans president Alijev agerar.
– Det var inte Ukraina som attackerade Ryssland. Det var inte Armenien som attackerade Azerbajdzjan. Men Putins och Alijevs propaganda säger just så. Putin menar att Kiev är historiskt ryskt land och Alijev säger att Nagorno-Karabach är historiskt azeriskt land.
Trots att det i avtalet om eldupphör står att befolkningen i Nagorno-Karabach fritt ska få resa in och ut ur området påbörjade Azerbajdzjan en blockad den 12 december förra året. Nu är befolkningen helt isolerad och det är omöjligt för dem att ta sig ut.
– Jag var med om en etnisk resning som barn och nu upplever mitt folk samma sak. Ingen pratade om det när jag var barn, och ingen pratar om det nu. Jag känner mig hjälplös, avslutar Lusine Djanyan.