Ett femtontal tjejer joggar runt planen i Åkersberga Sporthall. Uppvärmningen fortsätter med knäkontroll, armhävningar och situps. Sedan rullas bollarna ut över det ljusblå golvet. Snart hörs ljudet av klubbor som slår och skosulor som vrids mot golvet. Teknik och passningar blandas med avslut när övningarna kommer igång.
Under onsdagen, den 28 april, kom det efterlängtade beskedet från Folkhälsomyndigheten. Ungdomarna får spela matcher igen. Men bara utomhus. Innebandyn är en av många inomhussporter. De har tillsammans med bland annat basket och handboll fått samlingsnamnet hallidrotter. Det nya beslutet hjälper alltså inte dessa.
För tjejerna i Åkersberga IBK har pandemin inneburit långa perioder utan matcher. Ibland har även träningarna tagits ifrån dem.
– Det är jättetråkigt. Jag saknar speciellt matcherna. Det var vardag. Vi spelade minst en match per helg. Nu känns det som vi aldrig haft det så. Det är helt sjukt, säger Sanna Lind.
– Det är jättejobbigt. Man tränar ju för att få spela matcher. Jag är ändå väldigt tacksam att vi haft möjligheten att träna med varandra. Men det är tråkigt att vi inte får möta andra lag, säger Maria Smirnin.
Flera rapporter visar hur ungas idrottande under pandemin minskat. Ett exempel är LOK-stödet, som redovisas av Riksidrottsförbundet (RF). Över en halv miljon färre idrottsaktiviteter och sex miljoner färre deltagartillfällen registrerades under 2020.
– Vi har gått från att vara rädda för att det ska ske till att det faktiskt sker. Vi är i den fasen nu, säger Björn Eriksson, ordförande för RF.
Susanna Hedenborg är professor i idrottsvetenskap på Malmö universitet. Hon är inne på samma spår.
– Ungdomar har minskat sin fysiska aktivitet under pandemin. Den fysiska aktiviteten är i sin tur nära förknippad med idrotten, säger hon.
Även i Åkersberga märks effekterna av pandemin. Många spelare har lagt ned eller tagit en paus. Men inte alla. De som faktiskt är kvar tror att det handlar om kärleken till sporten och lagkamraterna.
– Jag har spelat sedan jag var sex år. Jag har alltid älskat innebandy. Oavsett vilken situation jag står inför så har jag alltid stannat kvar, säger Maria Smirnin.
Att spela innebandy utomhus är inte speciellt lätt. Förutsättningarna är begränsade. Alternativen har varit ren fysträning. Men tjejerna har även spelat en del på konstgräsplaner. Inte optimalt. Det har även funnits digitala lösningar.
– Vi har haft fysträning på Teams. Vi körde en timmes pass för att hålla ingång lite, säger Fanny Hellström.
I perioder har även skolan bedrivits på distans. Att inte få röra på sig kan gå ut över studierna. När de dessutom ska skötas hemifrån blir det ett speciellt liv.
– Ibland när vi hade distans låg jag i princip i sängen från jag vaknade till jag gick och lade mig. Det gick definitivt ut över hur jag presterade i skolan. Jag mår skit när jag inte får träna, säger Fanny Hellström.
När laget inte ens fick träna tillsammans var det extra jobbigt.
– Vi lever ett väldigt strukturerat liv när vi går i skolan. Vi kan inte välja hur vårt liv ska se ut. Då betyder träningen i vardagen väldigt mycket. Hade jag en jobbig dag i skolan kunde jag se fram emot träningen på kvällen, säger Maria Smirnin.
Vad som händer framöver är oklart. Om träningen får fortsätta. När matcherna kommer igång igen. Om de som försvunnit kommer tillbaka till idrotten.
– Det är många saker man utvecklar i ungdomsåren som har betydelse för om man ska fortsätta med vissa typer av livsvanor. Vad man kan tänka sig är att det blir ett tapp för föreningsidrotten, säger Susanna Hedenborg.
Hon menar att ungdomar trots allt kanske fortsätter röra på sig. Att träna på gym eller utomhus kan vara ett alternativ. Kanske kan det på ett sätt bli svårare för föreningsidrotten än för ungdomarna.
Det finns även en oro för folkhälsan på sikt. Folkhälsomyndigheten själva, som har ett ”nationellt ansvar för folkhälsofrågor”, har tidigare visat på vikten av rörelse för barn och ungdomar.
– Det man lyft är ju folkhälsan. Det fanns en allmän oro, redan innan pandemin, att unga rör på sig för lite och spenderar för mycket tid framför skärmen. Det problemet blir knappast mindre nu, säger Susanna Hedenborg.
Inte nog med detta. Ett slut på pandemin innebär inte per automatik att problemet är löst.
– Tron om att problemet är borta när smittspridningen avtar och sjukdomen i någon slags medicinsk mening är nedkämpad, det tror jag är fel. Då har vi det långa mödosamma arbetet i att få tillbaka medlemmar och idrottsutövare. Det tror jag är en stor utmaning, säger Björn Eriksson.
I Åkersberga Sporthall har tjejerna delats in i två lag. Ett lag med orangea västar, ett utan. Träningspasset avslutas med matchspel. Just nu är detta det närmaste match tjejerna kommer.
– Nu kommer man knappt ihåg hur det är hur det är att spela match. Att alla är glada, att alla är tillsammans. Att vinna, säger Sanna Lind.
– Jag ser ändå hopp, det gör jag, säger Maria Smirnin.
