Hon hade varit med i landslaget sen 2008, och när Peter Gerhardsson gav henne beskedet på telefon i höstas minns hon knappt vad han sa, berättar hon i en intervju med Linus Schröder på TT:

– Jag var inte så mottaglig. Jag kunde knappt prata med honom. Jag satt bara och grät, säger hon.

Tiden efter det var tuff, och länge orkade hon inte gå hemifrån alls:

– Jag har varit deprimerad. Det var jobbigt att gå ut på stan, jobbigt när alla frågade, även om de var väldigt snälla. Man blir påmind hela tiden. Man identifierar sig som landslagsspelare. På nåt sätt blir det ens person.

Förutom att åka ur landslaget fick hon mer problem med en utväxt på hälen, och hennes klubblag Kif Örebro åkte ur allsvenskan. Men nu i april är det inte bara dagarna som blivit ljusare. Hon opererades i mitten av december, och fick börja springa igen i februari. För tre veckor sen kom hon tillbaks till träningen på riktigt:

– Nu efteråt förstår jag faktiskt inte hur jag orkade. Jag har haft ont jättelänge, sen 2010. Jag har käkat mycket värktabletter och har väl inte spelat på full kapacitet. Jag har valt att inte ta vissa löpningar för jag har känt att det inte har gått. Det har varit besvärligare än jag vågat erkänna.

Nu när det känns bättre i foten är hon taggad på en ny säsong, och utmanar sig själv att försöka komma tillbaks till landslaget:

– Jag älskar egentligen att jobba i uppförsbacke så det passar mig väldigt bra. Sen är jag medveten om att det kan sluta med att jag inte lyckas men det är bara att satsa allt.