“Om jag inte blir svettig, skakig och får panikångest, så kan det gå åt helvete”

Som ensambarn hade Mariam Namow, 25, inte mycket att göra. Men när gästerna kom på besök satt hon uppmärksamt och observerade deras kroppsspråk för att senare stå framför spegeln och imitera dem. Ända sedan dess har intresset för skådespeleriet bara växt och idag är teaterscenen hennes fristad. 

Mariam Namow jobbar idag på Oktoberteatern i Södertälje. Hon är den enda skådespelaren i släkten - den enda som vågade gå en annan väg.

– Jag är från mellanöstern och den arabiska drömmen är ju läkare och advokat, berättar hon.

Teatern som hennes föräldrar minns den är inte densamma idag. Konstformen behandlar tunga ämnen som rör bland annat politik och speglar samhället på ett helt annat sätt - något som är en betydelsefull del i Mariam Namows arbete.

– Det är det som har fått mig att känna att jag ändå gör något nyttigt, säger hon.

Skådespelerskan är uppvuxen i Sandviken - en liten ort i Gävle. Hon bodde där ända sen hon kom till Sverige som sexåring. Där tog hon även gymnasieexamen i teater. Efter studenten flyttade hon till Stockholm och fortsatte studierna inom samma ämne på universitetsnivå.

Men det gick inte som hon hade tänkt sig. Mariam Namow upplevde att läraren var orättvis i sin bedömning. Trots att hon noggrant korrekturläste sina texter, fick hon ständigt samma kommentar under sitt betyg: “på grund av språkliga brister”. När C-uppsatsen blev underkänd fick hon nog och hoppade av utbildningen.

– Jag tappade all motivation, berättar hon.

Men motgången stoppade inte henne. Hon sökte till alla teatrar i Stockholm och efter flera försök blev hon anställd på Turteatern i Kärrtorp. Mariam Namow fick medverka i en kabaré - en teaterform med mycket inslag av sång och dans. En av föreställningarna blev hennes audition till Oktoberteatern. Under en eftermiddag satt nämligen teaterns egna regissör Jonas Holmberg, 47, i publiken med ett par andra skådespelare och tittade på. De blev genast tagna av Namows talang och sen 2018 har hon varit teaterns yngsta skådespelerska. Sen dess har hon medverkat i pjäser som Invasion!, Pudlar och Pommes, Granen och Vägen.

Den sistnämnda pjäsen skildrar en berättelse om flyktingkrisen, något som fortfarande pågår i flera delar av världen. I och med att sådana känsliga samhällsämnen behandlas inom teatern, är det väsentligt för Mariam Namow att läsa på om sina roller innan hon antar dem. Att folk har lämnat när starka scener framförts är inte ovanligt. Som skådespelare i mitten av ett framförande, är det inte alltid man känner till anledningarna.

– Man vet aldrig varför de gör det. Men man kan också förstå att antingen relaterar personen till det eller så är det bara alldeles för jobbigt, säger hon.

Men när frågan kommer om vad den bästa delen av yrket är svarar hon ändå:

– Att få vara någon helt annan. Man lär sig så mycket, inte bara om rollen, men även om varför rollen finns, säger hon.

För Mariam Namow är det även en verklighetsflykt.

– När det blir för mycket är det bra att kunna kliva ur sin roll och gå in i en annan, säger hon.

När det kommer till rutiner innan showtime, har Mariam Namow inga sådana. För henne är det bara att köra. Men för att prestera på topp, måste hela kroppen känna pressen. Prestationsångesten är nämligen hennes drivkraft.

– Om jag inte blir svettig, skakig och får typ panikångest, så kan det gå åt helvete, berättar hon.

För det finns bara en chans att leverera på teaterscenen. I film däremot, finns det flera. Det är det som gör teatern så äkta, menar Mariam Namow. Men hon märker att i de yngre åldrarna så föredras ändå filmen över teatern.

– De unga kommer bara med sina klasser för att de måste och det är väldigt synd, säger hon.

När lamporna tänds upp i scenhuset, lyser de över de tomma sittplatserna. På scenen står rekvisita i rosa och röda toner som använts för repetitionerna av den senaste muminpjäsen. Men den får inte spelas för någon. I samband med pandemin har kulturlivet fått en rejäl smäll vars konsekvenser man definitivt känt av inom verksamheten. I och med att föreställningarna är inställda, görs det istället småfix runtom i teatern. Allt är därför prydligt och städat, i väntan på åskådarnas återkomst.

Teateryrket är ingen konst som kan utföras på distans. Till skillnad från en musiker som kan spela och skriva sina låtar i bekvämligheten av sitt eget hem, behöver skådespelaren en kreativ miljö för att genomföra sitt arbete på riktigt. Mariam Namow känner av skillnaden. Det är en speciell känsla som kommer med att spela inför en riktig publik - något som hon inte känt på mer än ett år nu. Inför framtiden kom därför en ångest och tanken på en plan B blev aktuell.

– Det gick så långt att jag kontaktade en studievägledare för att kolla hur länge jag behövde plugga för att bli hudläkare, säger Mariam Namow.

Men vägen dit skulle ta 12 år, en tid som hon hellre ägnar åt att fortsätta med skådespelarkonsten.

Mellan teaterscenens ridåer står Mariam Namow och tittar över tågvinden ovanför scenen. Plötsligt hörs det fotsteg på övervåningen som får skådespelerskan att rycka till. Det brukar inte spöka på Oktoberteatern, men misstanken väcktes ändå.

Det visar sig att teaterregissören, Jonas Holmberg kommit på ett snabbesök. Han hälsar glatt och går fram till godisskålen som står strax vid entrén. För varje godisbit som äts, ger regissören en ny motivering till varför Mariam Namow är så bra på det hon gör. Enligt honom har skådespelerskan flera uttryck som andra inte har. Det gör att hon kan spela allt från en femtonårig liten pojke, till en gammal gubbe, menar han.

– Därför är hon en hidden gem, säger Jonas Holmberg.

Inför framtiden vill Mariam Namow göra mycket. När frågan om en Oscars kommer upp i samtalet, välkomnas idén glatt.

– Första kvinnliga araben som vinner Oscars! Absolut!