Om hatkärleken till att lära sig ett nytt språk

Och varför du ska hålla ut till slutet.

Ett nytt språk kan kännas lite såhär.
Ett nytt språk kan kännas lite såhär.

Att det är svårt att lära sig ett nytt språk är en underdrift. Det kan frambringa både ångest och mindervärdeskomplex. Tyvärr ser processen allt för ofta ut som följer: det börjar med lusten att bemästra nya, vackra och intressanta ord och med det inte enbart hitta vägen in i ett nytt språk, utan även till nya människor och en ny kultur. Det är en storslagen känsla, som manar dig till att ladda ner den där språkappen. De första dagarna går strålande, du parar ihop artiklar med substantiv som om du aldrig gjort något annat. Du får beröm av din lärare, som inte sällan är ett gulligt djur, i form av troféer och guldmynt.

Men lektionerna blir snabbt långrandiga och repetitiva, läs: du tappar intresset. I takt med dina allt mindre frekventa besök byts glada tillrop på mailen snart ut mot en mer ifrågasättande och tillslut fientlig ton (var är du egentligen!?) och cirka två veckor efter att du tog det ödesdigra beslutet är din inkorg hemsökt av en uggla eller ett bi som låter dig veta hur mycket kunskap du går miste om dagligen, och att alla dina guldmynt kommer att inkasseras av kronofogden. Typ. Tillslut dukar du i varje fall under av dåligt samvete och skadad självkänsla och raderar appen i ren självbevarelsedrift.

Vissa kommer aldrig till den här punkten, utan verbböjningar och syntax absorberas som i ett trollslag av deras polyglottporer. Resten av oss dödliga får trösta oss med att det faktiskt finns personer som ägnar stora delar av sina professionella liv åt att knäcka språkkoder, och det är deras metoder vi borde sno, rakt av. Lingvistikdocenten Gerd Carling har skänkt Läget en lista på sina bästa språktips – läs och lär.

Grejen är ju att det i slutändan är värt mödan. Plötsligt har du tagit dig över det högsta krönet på din språkresa och du kommer på dig själv med att skratta med, inte för att maskera din aningslöshet och panik, utan för att du fattar skämtet. Eller så svarar du på en fråga som kräver att du använder konjunktivformen utan att den där nervryckningen i ögat gör sig påmind. I samma stund som du tar farväl av de nervösa besvären och självtvivlet välkomnar du en helt ny del av dig själv. Du har dechiffrerat ett språk men öppnat hundra dörrar. Inte den ruggigaste språkugglan kan rå på dig då.

Andra läser just nu
Mer från: Personligt
Mer från Läget