Punk. Musikgenren som sedan 1970-talet chockat, provocerat och protesterat. För Vincent, Jack och Zacharias är punken en frihetszon. I två år har de spelat tillsammans under namnet "Jönssonligan" och i lördags gigade de i Gamla Stan, Stockholm.
"Punken lever!". Så står det på ryggen på Jack Jönssons, 13, skinnjacka.
– Jack med ett anarkist-A, ska det va', förtydligar han.
Under lördagen spelade han tillsammans med Vincent Elfström, 13, och Zacharias Adamsson, 14, som bandet "Jönssonligan" i skivbutiken Sound Pollution i Gamla Stan. Inträngda mellan Kiss-tröjor och Sex Pistols-skivor spelar dom ut sina frustrationer.
Jönssonligan är ett band där alla spelar allt. Zacharias och Jack spelar båda trummor, gitarr och sjunger, och Vincent spelar bas och sjunger. Under spelningen turas killarna om i alla roller. Applåderna rungar högt mellan låtarna i den trånga, mörka lokalen. Men man måste inte vara bra på musik för att spela punk, menar Jack.
– Om du inte kan sjunga ska du fan hålla käften... eller spela punk!
– När jag gick med i bandet kunde jag inte ens spela bas. Jag såg Jönssonligan spela på Black Sheep, och att ni saknade en basist. Jag ringde er och Jack frågade om jag hade spelat bas förrut. Jag svarade "ja, en gång" och han sa "bra, du är med!", förklarar Vincent.
– Det är det som är klassisk svensk punk på 70-talet. Det var typ ingen sångröst överhuvudtaget, målbrottet, kan inte spela gitarr, kan inte spela bas, kan nästan spela trummor, that's it, svarar Jack.
Killarna inspirerades till att starta bandet efter att ha sett filmen "Vi är bäst!", en film som handlar om tre tonåringar som startar just ett punkband.
De trodde dock bara de skulle finnas i någon vecka och sedan tröttna, men så hittade de en replokal, och spelandet fortsatte.
När började musikintresset?
– Typ när jag var sex år. Min pappa lärde mig spela en enkel fyrtakt på trummor. Sen hittade vi en skitgitarr på en loppis, som jag lärde mig spela på av farsans kompisar som lirar gura. Oftast punklåtar eftersom att det är typ det lättaste som går att spela, berättar Jack.
– Jag började sjunga i ettan och går i musikklasser, men jag började spela gitarr när jag var kanske sju år. Min brorsa och pappa lärde mig några ackord, säger Vincent.
– Mitt huvudinstrument var piano, men min pappa lärde mig spela något ackord på gitarr också. Sen testade jag på trummor på hans jobb, och man får typ en förbannelse då. Man börjar trumma på allting, säger Zacharias.
– Ja, jag får gå ut från lektionerna hela tiden för att jag trummar på bordet och stör alla andra, inflikar Vincent.
– Därför finns det något som heter fidget-spinner, svarar Jack. Visste ni att fidget-spinners har funnits ända sedan 90-talet?, frågar han.
– 90-talet, fan, Nirvana, Spice Girls och fidgetspinners.
– Ååh neeej, vilket hemskt liv, svarar Zacharias.
Varför just punk?
– Det är kul, jag har inget vidare kärleksliv så jag kan inte spela såna poplåtar, och man kan verkligen uttrycka sig själv med punk. I och för sig säger väl alla musiker så, både inom pop och grunge osv, svarar Jack.
Vad är punk för er?
– För mig är det min frihet, bokstavligen. Min pappa låter mig inte färga håret, och han låter mig inte ha hål på mina byxor när jag går till skolan. Det är en frihetszon att spela punk. Man får vara sig själv. I don't give a shit what other people think, säger Vincent.
– Man får utrycka sig själv. Om vi inte gillar något så kan vi skriva en låt där vi protesterar mot det, menar Jack.
– En av våra första låtar heter "Idrottsläraren är sträng", flikar Zacharias in.
Får ni möta mycket fördomar när ni säger att ni spelar punk?
– En del ger typ blickar när man går förbi. Då ger jag blickar tillbaka. Min SO-lärare sa en gång att ingen lyssnar på punk. Hon gillar dansband. Jag svarade att ingen lyssnar på dansband. Det visade sig att Green Day hade fler lyssningar på Spotify än Lasse-Stefanz, säger Jack.
Vad vill ni säga med er musik?
– Att folk måste förändra sig, sluta vara egoister. Att inte vara jävla snobbar och skita i folk som har det sämre, svarar Vincent snabbt.
Spelningen börjar. Jack lägger skinnjackan över golvpukan.
– Det här är ett litet trick jag har, det låter så mycket bättre.
I en kvart är scenen deras. Med låtar som "Fattigdom suger" och "Se på dig själv" får de lokalen att vibrera.
På frågan om var killarna ser sig om tio år är alla eniga om att de vill jobba med musik.
– Alternativt att jag bor i en etta i Rågsved och jobbar som gatusopare. Man vet aldrig, avslutar Jack.
