Hon lämnar värdfamiljen hemma i Battersea och tar bussen in till Victoria Station. I håret har hon en krans med tygblommor. Hyde Park kryllar av människor som pratar svenska. En bit in, från Marble Arch sitter hennes vänner, de flesta med blommor i håret. De kramas och hon slår sig ned. Gänget bredvid deras tar fram ett kubbspel, matchen hinner inte ta slut förrän dansen kring stången drar igång. De dansar tre i bredd.
Iza Hellstrand har varit au pair i nio månader. Hon har skaffat sig nya vänner och ett helt nytt liv i en stad hon aldrig besökt innan. Allt har inte varit som en dans om grodor men det finns inget hon ångrar.
– Jag älskar min tid där, säger hon.
Flytta till ett annat land
Det börjar med en längtan efter att upptäcka nytt, en ny kultur och ett nytt land. Att hon dessutom med säkerhet vet att hon vill arbeta med barn gör inte beslutet svårare. Efter studenten arbetar hon på en förskola i Rimforsa utanför Linköping och i september åker hon till en familj hon bara pratat med på telefon.
– Jag var så nervös men allt kändes samtidigt så himla spännande. Det var både första gången jag flyttade ifrån mamma och pappa och som jag överhuvudtaget satt på ett flygplan, säger Iza Hellstrand.
Hon väljer mellan att åka med en organisation eller att söka upp en värdfamilj på egen hand. Valet landar på organisation och processen sätter igång i maj 2016. Hon genomgår flera intervjuer med organisationen och för att matcha med en familj skriver hon också ett brev om sig själv som familjerna får läsa. Hon hinner få brev från två olika familjer innan det är bestämt.
– Det blev egentligen första bästa, säger Iza Hellstrand.
En familj väljer henne och hon väljer dem tillbaka. De upptar kontakt och efter några samtal är de överens. Iza Hellstrand är nitton år och bestämmer sig för att lämna Sverige för att ta hand om tre barn i åldrarna fyra till åtta.
“Mina vänner blev som en familj”
Det går en månad och Iza Hellstrand trivs med jobbet men hon känner sig ensam. Hon har träffat några andra au pairer som arbetar i samma område men söker sig efter nya kontakter. Kanske efter någon som pratar svenska. Hon får reda på att Svenska kyrkan i London ordnar träffar för ungdomar varje vecka och bestämmer sig för att gå dit.
I taket i stora salen har någon satt upp ljusslingor och vimplar i olika färger. På golvet står sex bord med plats för åtta och så ett långbord, fyllt med svensk tacos. De som inte tar mat står i klungor med sina vänner och nya de inte känner. Nu har Iza gått på kyrkans ungdomsaktivitet i ett år, nästan på dagen. Sett från scenen har hon sin plats vid bordet som är längst åt höger. Dit har de ställt några extra stolar. Armbågarna stöter i varandra när de för tacosen mot munnen.
– Det slutade med att jag fick alla mina vänner där på kyrkan. Eftersom alla åkt till London själva blev vi som en stor familj. Det var skönt att känna det där stödet i ryggen hela tiden, säger Iza Hellstrand.
Extra skönt är det att ha den nya familjen när två terrorattentat sker inom några månader i nya hemstaden. Iza Hellstrand berättar att många i Sverige ville att hon skulle hålla sig inne medan vännerna i London var dem hon behövde åka för att träffa. Efter attacken på bron i Westminster var det just ungdomskväll i kyrkan.
– Vi var ganska många som åkte dit. Jag tror att människor beslöt sig ganska fort för att inte låta det stoppa deras vardag, säger hon.
Färre söker
Marie Gelibter driver en au pairbyrå i London. Hon berättar att sedan corona drabbade världen har 75% av hennes au pairer åkt hem till Sverige. Hon meddelar samtidigt att de fortsätter att ta emot ansökningar och parar ihop au pairer med familjer inför hösten precis som vanligt. Även om det nu är många färre som söker. I vanliga fall brukar de ha matchat femtio familjer med au pairer inför hösten, nu har de bara tio.
– Vi har familjer och vi har jobben, det är bara corona som har satt sig i vägen, säger hon.
Om allt kommer igång till hösten som de hoppas, återstår att se.
– Ingen vet ju något ännu, men vi jobbar på precis som vi alltid har gjort, samtidigt som vi håller det öppet för förändringar, säger hon.
Iza Hellstrand tycker att om du funderar på att åka ska du ta chansen.
– Jag lärde mig otroligt mycket och har med mig både vänner och minnen för livet. Även om inte varje dag var den bästa i mitt liv så skulle jag alltid rekommendera att ta chansen. Jag har fortfarande kontakt med familjen och åker och hälsar på ibland, säger hon.
