Vi kör på snirkliga vägar bort från bostadsområden och affärer med siktet inställt på Hammarö golfklubb. Men inte för att spela golf. Vi tar höger bakom klubbhuset för att komma in på Barrstigen. Där vägen tar slut möts vi av fem gråa enplanshus.

Tre av dem står tomma. De två resterande utgör Hammarö kommuns hem för ensamkommande flyktingbarn. Sedan juli förra året är det kommunens enda hvb-boende eftersom det som låg mer centralt brann ner.

Vi är här för att träffa Mohsen Khavari. I september 2015 kom han ensam till Sverige. Då var han fjorton år. Efter två veckor i Stockholm blev det bestämt att han skulle flytta till Hammarö, och Barrstigen har sedan dess varit hans hem.

Mohsen tar oss tillbaka till sin första tid i Hammarö.

– Jag minns att jag blev väldigt rädd när jag kom hit och såg att vi skulle bo i skogen. Det fanns inga människor här.

Mohsen var en av de första ensamkommande i Hammarö kommun. Det var en svår tid för honom.

– Inte bara för mig. Också för alla som kom hit efter mig. Vi var väldigt, väldigt ensamma här, berättar han.

En av de sämsta kommunerna

Hammarö ligger på plats tio på listan över de kommuner som under hösten 2015 tog emot minst antal nyanlända. I oktober 2015 hade Hammarö tagit emot 1,4 flyktingar per 1000 invånare enligt statistik från SVT/Migrationsverket. Filipstad tog under samma period emot 77 flyktingar per 1000 invånare.

En kort pratstund räcker för att vi ska förstå att platsen där Mohsen spenderar större delen av sitt liv är isolerad från resten av Hammarö och Värmland. Det är svårt att vara spontan när närmsta busshållplatsen ligger på ett avstånd som gör att de behöver skjuts till och från den.

Hanna Persson jobbar på boendet och berättar att hon och hennes kollegor har försökt få en busshållplats uppe vid boendet. Det har kommunen sagt nej till. Hanna berättar att många av ungdomarna på Barrstigen inte känner sig integrerade i samhället, och att hon tror att det delvis beror på att de spenderar så mycket tid på boendet.

Tankarna håller honom vaken

En vanlig busslinje hade möjligen underlättat fritiden, men till och från skolan är det inte problem med att komma. Halv åtta varje vardagsmorgon plockar en buss upp de ungdomar som går i skolan i Karlstad. Mohsen är en av dem, men det är inte alltid han följer med på morgonen.

– Jag läser språkintroduktion på gymnasiet. Men jag har problem med att sova på natten, och det gör det väldigt svårt att gå i skolan.

Tankarna som håller Mohsen vaken om nätterna har gjort det svårt för honom att klara av skolan och fotbollen. Han är helt enkelt för trött.

– Jag har väldigt mycket tankar som jag inte kan kontrollera. Jag tänker mycket på min familj i Iran, berättar han.

Mohsen tog för inte så längesen ett svårt beslut som han hoppas ska kunna hjälpa honom att sova bättre - han har slutat prata i telefon med sina föräldrar.

– När jag får höra mammas röst mår jag väldigt dåligt. Först blev de ledsna när jag berättade att jag inte klarade av att prata med dem, men de är samtidigt glada att jag har tagit mig till Sverige. De vet att Sverige är ett säkrare land än Iran och Afghanistan.

Mohsen har permanent uppehållstillstånd, eller ett "put", som han kallar det. Under den ovissa tid då han väntade på sitt beslut trodde han att ett "put" skulle få honom att må bättre. Så enkelt var det inte.

– Från dagen jag fick mitt uppehållstillstånd har jag bara mått sämre och sämre.

Han känner en press att vara lycklig och tacksam nu när han vet att han kommer att få stanna.

– Många ungdomar som bor här väntar bara på den dagen dom får sitt ”put”. Men jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Ibland när jag är ensam i mitt rum tänker jag att jag har gjort världens största misstag som tog mig till Sverige eftersom jag lämnade min familj.

Mohsen berättar att Iran var farligt för honom eftersom ungdomar med Afghanska föräldrar kan bli tvingade att delta i kriget i Syrien.

Vi undrar om Mohsen efter tre år i Hammarö känner sig integrerad i det svenska samhället.

– Inte alls. Jag är väldigt blyg, och jag har svårt att få kontakt med svenska ungdomar. Men det är också svårt här, när vi åker in till stan så stirrar folk på oss. Jag fattar inte varför, ser dem oss som monster?

Att folk stirrar tror han beror på att invånarna i Hammarö är ovana att se människor från andra länder. Det hindrar inte Mohsen från att ta åt sig.

– Jag blir ledsen och därför åker jag inte till stan så mycket. Jag kan ju inte göra något annat. Det är såhär jag ser ut.

– Men alla svenskar är inte sådana. Det finns jättemånga svenskar som är väldigt bra och som bara vill hjälpa oss, lägger han till.

Fler vill se minskad invandring

En undersökning som Dagens Nyheter har gjort visar att attityderna kring invandring har svängt hos vuxna svenskar. För tre år sedan ville 36 procent av befolkningen se en mer begränsad invandring. Andelen har sedan dess stigit till 59 procent.

Vi undrar om Mohsen har märkt någon förändring i attityden gentemot honom. Han funderar en lång stund, och förklarar sedan att det är svårt för honom att svara på frågan. Han träffar sällan människor som inte har med boendet att göra.

– De som kommer hit till boendet vet att vi kom till Sverige för att vi behövde hjälp. Vi hittar på saker tillsammans. De är väldigt bra människor.

– Men jag träffar aldrig några ungdomar från Hammarö.

På torget i Skoghall träffar vi Munna Hassanalisufi, 13, och Nora Hayatkarim, 12. Vad tänker de om att deras kommun under flyktingvågen tog emot färre flyktingar än många andra kommuner?

– Det känns sådär, jag tycker att vi borde ha kunna ta emot fler. Vi borde låta dem bo med oss här och bygga fler bostäder, säger Munna.

På Munna och Noras skola i Hammarö går det en handfull barn som har flytt till Sverige under de senaste åren tillsammans med sina familjer.

– De vuxna tänker nog att det kostar pengar för dem, medan vi unga ser det som att vi får nya vänner och mer mångfald, säger Munna som får medhåll av Nora.

Nora tycker också att Hammarö hade kunnat ta emot fler ungdomar under hösten 2015, men att det är viktigt att kommunen ser till så att resurserna räcker till alla.

– Bostäderna måste räcka till både de som har bott här länge och de som kommer från andra länder, konstaterar hon.

"Det är en jätteutmaning"

Annika Axelsson är integrationssamordnare på Hammarö kommun, och anställdes i samband med att de första flyktingarna kom till kommunen 2015. Hon är medveten om att de som bor på hvb-hemmet kan känna sig isolerade. Samtidigt ger hon även en annan bild av situationen.

– Innan 2015 hade Hammarö knappt tagit emot några flyktingar. Det fanns inga rutiner för hur man skulle gå tillväga. För att skapa ett så bra mottagande som möjligt valde kommunen att börja med ett lägre antal, berättar hon.

Enligt Annika Axelsson har det funnits ett stort engagemang från kommunens invånare.

– När vi skulle börja ta emot flyktingar hade vi en del farhågor, invånarna har inte varit vana vid det. Men vi fick många engagerade som ville hjälpa till, och många vill fortfarande hjälpa.

Hon berättar för Läget att det största problemet i kommunen är bostadsbristen. Just nu står två tusen personer i kö för att få en bostad.

– Det är synd att det ska behöva vara såhär, men kommunen har sexton tusen invånare och är samtidigt är den ganska liten till ytan, förklarar hon.

Angående önskan om en busslinje upp till boendet svarar hon att boendet har fått tillgång till minibussar som personalen kan köra.

– Det är inte aktuellt med en egen linje eftersom de är för få personer. Ett tag hade killarna fått cyklar men det sköttes inte. Utifrån vad jag har fått höra så har personalen stöttat så gott de har kunnat genom att köra med boendets buss.

– Men det är en jätteutmaning att de bor där ute, det är vi medvetna om, avslutar hon.