Paulina Melin sitter på tåget på väg hem till Norberg. Det märks på den allt sämre uppkopplingen hur hon rör sig längre bort från sitt nya hem i Stockholm. Jerker Welén är ute och rastar hunden. I bakgrunden hörs fågelkvitter och kvistar som knäcks under hans fötter. De känner inte varandra, men de har båda varit med om en krissituation tidigare, den som skedde 2014 – skogsbranden i Västmanland.
Torsdagen den sista juli 2014 ska en ensam skogsmaskin orsaka den största branden i Sverige på över 50 år. Det är extremt torrt, extremt varmt. På lördagen börjar Jerker Welén känna sig frustrerad. Varför ringer de inte? Jerker arbetar med skogsmaskiner och är dessutom aktiv i hemvärnet. Varför ringer de inte? Han kan ju det här.
Så på söndag kväll blir Jerker kontaktad. Man behöver någon som kan göra en brandgata, alltså hugga ner träd vid kanten av branden för att minska spridningen. Ännu en gång ska en ensam skogsmaskin arbeta.
– Det var så himla rörigt det här, säger Paulina Melin. År 2014 bor hon fortfarande i Norberg. Hennes hus ligger söder om orten, och ännu mer söder ut längs samma väg står ett stall. Där bor Clark, Paulinas häst. Branden når Ängelsberg, söder om Paulina och Clark.
Branden sprider sig fortare än man var beredd på. Den sprider sig mellan trädens toppar, och gnistor lyckas ta sig över hela sjöar. Helt plötsligt är branden tre minuter bort från Paulinas hem. Man börjar evakuera folk. I Norberg står bussar redo att forsla bort alla. När Paulina kommer hem möts hon av en vägspärr – mellan henne och Clark.
– Det var rörigt i början, och så här i efterhand väldigt otäckt, säger Jerker som körde skogsmaskin hela nätterna. Den första natten är illa uppstyrd och när Jerker får problem med maskinen svarar ingen på nödnumret han blivit tillsagd att ringa. Ingen vet att han är i skogen.
Paulina får panik. De som bor i stallet där Clark står tar inte med sig honom när de lämnar gården.
– Jag sa till mamma att nu tar vi bilen och gasar igenom spärren.
Men när Paulina och hennes mamma kommer till vägspärren blir de stoppade av polisen. De får inte komma förbi. Tiden är knapp och när diskussionen med polisen inte leder någonstans springer Paulina in i skogen. Branden är tre minuter bort. Hennes mamma försöker stoppa henne. Men Paulina måste hämta Clark.
– Det blev som en filmscen, skrattar Paulina. Även om det var hemskt då kan hon inte låta bli att skratta när hon tänker tillbaka på det.
I en vecka varvar Jerker Welén heltidsarbete med frivilligarbete vid branden. Sedan kommer flygplanen från Italien och vattenbombar branden. Det börjar regna. Vinden vänder. Paulina lyckas hämta Clark och tar med honom förbi vägspärren. En vecka senare är branden släckt.
– Något som slog mig väldigt starkt var hur samhället slöt upp kring branden, säger Jerker. I Ramnäs, som kom att bli knutpunkten för släckningsarbetet, fanns det första dagen ett kaffebord med skavsårsplåster och drickor. Andra dagen har man ställt upp ett partytält som fylls på med mer mat och förnödenheter. Tältet växer och när det brunnit i fyra dagar har det blivit som en större affär, där de som arbetar med branden kan komma och plocka det de behöver. Mat, myggmedel, godis och drickor. Lokala pizzerior kommer med pizzaleveranser.
– Sen tänker jag på alla som ställde upp med boende och platser för djur, fortsätter Jerker.
När Paulina tänker tillbaka på branden minns hon den tunga röken i skogen hon sprang igenom för att hämta Clark. När poliserna vägrade släppa förbi henne sa de att branden nog inte hinner komma, men att det är den tjocka röken som är farlig.
–Jag tänker sällan på det, för det gick ju så bra. Men det hade ju kunnat gå jätteilla, och det gick ju illa för vissa, säger Paulina.
När branden slocknat åkte Paulina igenom brandområdet, som kommit att kallas Hälleskogsbrännan. Allt var jämnat med marken. Så långt hon såg fanns bara ett sotigt landskap, ingen grönska.
– Jag förstod inte hur omfattande det var förrän jag såg det.
