“Har du hört? Avicii har dött.”
Jag befann mig i Medellin, Colombia den fredagen. Den 20 april 2018. Världen stod helt stilla när jag stirrade ner på smset i min telefon. Det är något med det oväntade. När någon som "inte borde dö” dör.
Jag har alltid idoliserat kändisar till den grad att jag ibland glömmer att de är riktiga människor. Det kanske blir så när någon bara syns i media. Man greppar inte riktigt att de existerar. Förrän de faktiskt dör.
På måndag är det två år sedan Tim “Avicii” Bergling dog, endast 28 år gammal. Jag tyckte mycket om Avicii. Han var aldrig någon favorit, men han var svensk och världsberömd. Då känner man sig extra stolt, trots att man inte har något direkt band till personen. När jag berättade för mina icke-svenska vänner i Colombia vad som stod i meddelandet som fick mig att frysa till så förstod de varför jag blev ledsen. Det var en svensk kändis som hade dött. Det tar hårdare.
Avicii var en del av min och många andras uppväxt. Vare sig man gillade det eller inte så hördes “Levels” och “Wake me up” på varje fest och på varje klubb. Det var sorgligt nog först när han dog som jag reflekterade över Tim som person, personen bakom alla världshits och fyllda arenor. Den 20 april 2018 gick han från att vara en oövervinnerlig kändis, till att vara en person som en gång levt och verkat, men inte längre gör det.
I onsdags avled programledaren Adam Alsing, 51 år gammal. Han hade visserligen inte den idolstatus som Avicii hade. Men han hade något annat - han var familjär. Det är inte alla som lyckas bli det. Jag växte upp framför tv:n där Adam Alsing var en naturlig del. Han var svensk tv personifierad, men jag tog hans närvaro för givet.
När jag hörde om Adam Alsings bortgång slog det mig att det inte spelar någon större roll om personen var en världsberömd DJ eller "bara" ett välkänt ansikte för oss som älskar linjär tv. Det är många som man inte tänker att man har ett band till förrän de försvinner.
Adam Alsing och Tim Bergling var kanske inte jämförbara på så många plan. Men de var båda ett bevis på vad en kändis kan betyda för ens kulturella bakgrund. De var inte mina självklara idoler, men ändå självklara representanter för mitt Sverige på varsitt håll. Adam på tv och Avicii i högtalarna.
När kändisar dör påminns vi om människorna bakom alla minnen de gett oss. När kändisar dör blir de på något sätt mänskliga.
