Till Silvia
Den femte augusti skrev Isabel att hon tänkt mycket på mig den senaste tiden, men inte hört av sig. ”This just teaches us a lesson” skrev hon. Sen skriver hon att Silvia dog för två dagar sedan. Silvia som jag delade rum med några månader. Silvia som alltid skämtade om att hon var min mamma. Silvia som aldrig nöjde sig med tillvaron. Som alltid letade något annat.
Idag skulle Silvia fyllt 34 år. Men när hon var 33 år dog hon ensam i sin säng på Malta. När jag fick veta det kändes det inte rätt att gråta. Senast jag pratade med henne var den 23 april. Jag svarade på hennes händelse på Instagram. Skrev att hon var så söt. Jag vet inte varför, jag kan inte se händelsen längre.
Internet är en läskig plats. Silvias konton ligger kvar. Som att hon fortfarande fanns. När hade jag förstått att hon var död om inte Isabel skrivit det till mig? Om ingen svarar på ens meddelande, eller inte lägger ut någonting på Instagram, hur lång tid tar det då innan man förstår att den är död? När dör man på internet?
Jag skrev till mina vänner, de som också kände Silvia. Vi som inte haft kontakt på flera månader pratade med varandra igen. I en vecka eller två, sen inget mer. Det är som att någon av oss måste dö för att vi ska börja prata igen.
Internet är inte som verkligheten. Hur mycket man än vill att det ska vara det. I verkligheten märker man om någon är borta. I verkligheten kan tystnaden tala. På internet är tystnaden inget mer än en läskvittens – ”Lästes 2019-04-23”.
