På andra våningen i ett ljusgult lägenhetshus går Elin på en loftgång. Hon går förbi flera fönster och dörrar tills hon slut kommer till det sista fönstret. Då stannar hon upp och vinkar mot fönstret. Bakom persienner sitter en liten kvinna med gråa lockar och vinkar tillbaka.
Innan familjen visste vad det var med Elins mormor gick det åt väldigt mycket energi. De började nästan tro att hon var helt virrig. Hon pratade om hur någon sjöng elaka sånger och påstod att hennes saker hade blivit stulna. När de fick reda på att det var demens blev det lättare att hantera för att då visste de varför hon gjorde som hon gjorde och att hon inte kan hjälpa det.
Elin berättar att det var jobbigt i början. Hon fick inte veta något om vad som hände. Även fast hon vet mer om demens nu än innan kan det fortfarande kännas jobbigt. Hon blir orolig när hon hör hennes mamma berätta om vad som händer. Ibland kan hennes mormor ringa hennes mamma flera gånger om dagen och hon vet inte varför hon ringer.
— Men jag vet inte vad som är värst, att inte veta att något var fel, eller att veta allt.
“Mormor glömde vem min pojkvän var”
Demens är något man har för livet. Man kan äta medicin för det vilket Elins mormor gör. Ibland tänker hon att hennes mormor kan bli bättre. Det kanske är mer som en önskning att hon blir bättre av all den hjälp hon får och medicinen. Men det finns stunder som får henne att inse att det inte alltid är bra.
— Bara för någon vecka sen gick jag in i köket och där satt min mamma och pratade med mormor i telefon. Ljudet läckte så jag hörde mormors röst och hon lät så ledsen. Min mormor är ju finsk så de pratar alltid på finska med varandra. Jag fattade inte vad dom sa men jag fattade att mamma satt och tröstade henne.
Under julafton 2017 bjöd Elin in hennes pojkvän att fira jul med hennes familj. Alla samlades i soffan framför Kalle. Elin och hennes pojkvän satt och pratade med varandra. Bakom satt hennes mormor och en av hennes mostrar.
— Jag hör hur min moster förklarar för min mormor vem min pojkvän är. Vi har varit tillsammans i tre år och hon har träffat honom flera gånger. Det var ett sånt ögonblick som gjorde att jag verkligen fattade. Och då har jag vetat om hennes sjukdom i flera år.
“Jag är rädd att hon ska glömma bort vem jag är”
En eftermiddag hade hennes mamma glömt mjölken till hennes mormor i bilen. Elin skulle springa upp med mjölkpaketen till lägenheten. Hon var rädd att hennes mormor inte skulle känna igen henne utan hennes mamma. Men det var ingen fara. Hennes mormor kände igen henne när hon kom. Medan hon ställde in mjölken i kylen började hennes mormor prata finska med henne.
— Då tänkte jag att hon faktiskt inte hade fattat vem jag var när jag kom och fick panik.
Hon hade tittat på sin mormor länge medan hon försökte komma på något att säga. Men efter några sekunders tystnad bytte hon språk till svenska och paniken släppte. De kramades hejdå. Allt var som vanligt.
— Jag är rädd att hon ska glömma bort vem jag är. Jag vill inte behöva säga att det är jag, liksom påminna henne. Men det har inte hänt än, det kanske aldrig händer.
