“Men, du kommer väl hem snart?”

Jag räknar hennes fräknar. De tycks vara fler än pollenpartiklarna i luften.

Trots dålig kvalitet på videosamtalet ser jag att hon är uppenbart solkysst. Jag är genomskinlig på ett sätt som man bara kan vara efter en sollös vinter i Sverige. Vi skrattar åt kontrasten, men tystnar när vi inser att vår levnadssituation är mer likartad nu än på länge. Plötsligt delar vi något i vardagen igen – en pandemi.

I över tjugo år bodde vi längs samma busslinje, men numera stavas avståndet mellan oss tretusenfemhundra kilometer. För ett år sedan adressändrade hon till Portugal, för att leva ett liv bland surfbrädor, sandstränder och solnedgångar. Den senaste månaden har hon däremot fått byta havsvågor mot internet; det finns inte mycket till alternativ i ett land med utegångsförbud.

Jag räknar hennes fräknar. Sedan frågar jag.

“Men, du kommer väl hem snart?” Frågan blir hängande i luften. Hem, var? Hem, hur? Utegångsförbud må vara frustrerande, men det är det också att återvända till ett Sverige där chansen att få jobb är nästintill obefintlig. Där den sociala distanseringen fortfarande är ett faktum. Är det värt att försöka fly ett utegångsförbud endast för att riskera hamna i ett annat?

Jag räknar hennes fräknar – men har ingen aning om hur många de är. Jag hatar ovisshet. Den oberäkneliga framtiden får mig att vingla; jag vill ha ett konkret och inringat datum i kalendern då detta är över. Insikten om att det jag längtar efter inte ligger i närtid uppmanar till en ändrad attityd: annars tappar jag både hopp och tålamod. Först och främst måste jag inse att fysisk distans inte är detsamma som social. Att hålla fysiskt avstånd kan rädda liv, men att ta socialt avstånd kan vara förödande. För att klara oss igenom en svårbedömd framtid måste vi stå åtskilda för att stå tillsammans. Hur klyschigt det än må låta.

Jag räknar hennes fräknar – över FaceTime. Det får räcka för stunden.