Livemusik blir en paus från den jobbiga vardagen

Den bleka fasaden, där år av regn har bildat strängar av alger ner från taket, smälter in i industriområdet. Det enda som skvallrar om vad som gömmer sig på insidan är den neonskylt, som föreställer en elgitarr, som sitter ovanför den inglasade entrén. Och så förstås punken som dunkar genom fönstren från replokalerna på övervåningen.

Den här kvällen är det spelning här, där Kultopia har sin verksamhet. Till Kultopia, i Huddinge i södra Stockholm, kan ungdomar komma för att bland annat repa med sina band, utveckla sin konst eller lära sig använda ljus- och ljudsystem. Spelningen ikväll har till stor del marknadsförts på sociala medier, av banden själva. Det verkar dock som att årets första sommarvärme lockar mer. Det kommer inte så många som det brukar, men kanske säger det något mer om vad musiken betyder för dem som faktiskt är här.

Utanför konsertlokalen, där det finns både ett kafé, en liten scen, en pysselhörna och några soffor står Signe Kihlén Karlsson, 15, och Marlon Fredén, 17, och pratar med några andra ungdomar. De har aldrig varit här tidigare, men brukar gå på spelningar. Livemusik är en helt annan upplevelse, och berör en på ett annat sätt, än när man lyssnar på förinspelad musik, tycker de. Det blir en gemenskap mellan artisterna och publiken.

– Man får en autentisk känsla av vad musiken betyder för artisterna. Man får känna och höra något nytt än vad man hör på Spotify, säger Marlon. Signe nickar.

– Där blir det så perfekt hela tiden. Musiken tappar själen. Men här är det nytt, det är energi, säger hon.

Från scenen bjuds publiken på låtar om de nya korkarna på mjölkpaketen, klasskamp och om hur det känns att ha en bläckfisk i hjärtat. Några diggar med huvudena, upp och ner. Andra klappar takten. Vissa låter hela kroppen bli en del av beatet. Kvällens andra band heter Noende. Deras sångare, Alma Adolfsson, tar av sig den Darth Vader-liknande kappan som hen hade på sig under öppningslåten.

– Du är så jävla snygg Alma, ropar en tjej i publiken.

Hon följs av några hejarop. Här finns det ingen is som behöver brytas, ingen bubbla som behöver spräckas. Banden och publiken är alla i tonåren, och går något fel är det inte hela världen. Det är musiken och gemenskapen som är grejen.

Noende har nu slagit sig ner i soffan i den stora loungen efter spelningen.

– Vi har bara roligt på scen. Om publiken är nöjda, om de har känt någonting speciellt, då känns det bra, säger Alma.

De blickar tillbaka på det halvår som de har tillbringat tillsammans i bandet. Max berättar att det var en lite stel stämning under de första repen. Alla kände inte varandra, och så skulle de helt plötsligt börja spela musik ihop. Från början var de ett coverband, men när de bestämde sig för att skriva egen musik utvecklades bandet till något mer. Nu fick de skapa något tillsammans, komma med egna förslag och bolla nya idéer.

– Om ni inte diggar den jag är, då skiter jag i det här bandet, berättar Alma om sin inställning under de första veckorna. Men ni var ju också er själva. Vi har bildat en väldigt härlig jargong. Alla kan dela med sig, säger hon. Max håller med.

– Man är liksom inte nervös för att testa nya saker eller komma med förslag, säger han.

Det läker själen. Det känns bra i hjärtat.

Bandet brukar repa på musikskolan Rytmus, ofta på kvällen när replokalerna är lediga. Det är svårt att samla hela gänget och synka fem tonårsliv, men varje gång blir repen en paus från vardagens press och stress. Alvin tror att glädjen är nyckeln.

– När man är glad tänker man inte lika mycket på jobbiga saker, som matteprov, eller ännu värre, NO-prov, säger han.

Det är inte alltid lätt att vara tonåring. Läget har tidigare skrivit om hur antidepressiva läkemedel blivit allt vanligare bland unga, och om hur många fått en dyster syn på framtiden när klimatförändringar, krig och gängkriminalitet präglar nyheterna.

Alvin säger att musik, och konst överlag, inte bara får en att tänka på annat, utan att det också gör det lättare att få ur sig sina positiva känslor.

– Det läker själen. Det känns bra i hjärtat, säger Samael och försäkrar sig om att han verkligen menar det, även om det kanske låter klyschigt.

När bandet stegar ut ur den stora loungen är det nedsläckt i konsertlokalen, kaféet är stängt och mopederna som stod parkerade utanför entrén tidigare har rullat iväg. För Signe, Marlon, Max, Henrik, Alma, Samael, Alvin och alla andra musikintresserade ungdomar sjunger kvällen på sista versen. Men oavsett vad tonåren och framtiden slänger mot dem kommer de alltid att kunna vända sig till musiken, och till varandra.